Vet inte om det är en vanlig känsla så här i slutet på graviditeten, men både jag och sambon vill mest bara isolera oss och få vara i vår egna lilla bubbla nu sista tiden. Pyssla, boa, drömma och förbereda för det nya livet som ska komma. Utan måsten och utan krav utifrån. Någon som känner igen sig, eller är det bara vi som blivit egoister och enstöringar?

Jag vill bara få fokusera på lillkillen och den familj vi skapat. Göra det jag kan - och det jag/vi orkar. 

Idag går vi in i vecka 37 och det är nu mindre än 4 veckor kvar till bf.

Mår skapligt.. Huvudvärk, svullna ben, "mensvärk" och ganska mycket tryck nedåt samt lite förvärkar/sammandragningar. Men så länge jag lyssnar på kroppen och vilar mycket så går det helt okej :)

Mina bröst har börjat läcka så in i bomben de senaste dagarna, kan det vara ett tecken på att det närmar sig? Har ju haft råmjölk till och från sen vecka 16, men nu rinner det och det är både råmjölk samt vanlig vit mjölk. Dessutom är det en tjockare konsistens och mer oljigt eller hur man nu ska säga. 

Vänstra bröstet (som läcker klart mest) blir helt knöligt ibland och gör skitont. Blir liksom stopp i hela bröstet för att sedan rinna massor några timmar senare... Well, well, bara till å bunkra upp med amningskuporna igen. 

För övrigt är jag riktigt kluven till att graviditeten snart är slut. Jag älskar att vara gravid och jag njuter verkligen till fullo. Detta kan ju mycket möjligt vara vår enda graviditet. Samtidigt vill jag ju inget hellre än att lillkillen ska komma nu. Uppleva förlossningen och börja livet som mamma och pappa till vårt lilla mirakel  

I morgon ska jag nog ringa bm och höra efter lite med svullnaden och huvudvärken. Skulle även vilja se om tappen påverkats något. Nu ska jag passa på att ta en järntablett medan jag tänker på det. Den där rackarns tabletten är fasligt lätt att glömma har jag märkt!

Ska försöka få in en magbild i morgon :)

Idag har vi gjort 90% av graviditeten. Hur fort har inte dessa 90% gått?! Minns när vi firade 20, 33, 40, 50 och 75% och nu är det helt plötsligt bara 10% kvar... Beroende på när han vill titta ut såklart ;)

Svärmor har nyligen lärt sig skicka sms så inom loppet av en-två veckor har jag fått två supersöta sms där hon frågar hur vi mår och att hon längtar efter lillen, mysigt! Kul när man kan hålla lite sms-kontakt mellan gångerna vi ses, och speciellt när man märker att de längtar efter sitt blivande barnbarn :) Blir deras femte barnbarn, men första som de blir farmor o farfar till.

Du är så efterlängtad älskade lillkille!

Åh va jag längtar efter vår lille kille   

Mamma och pappa älskar dig så otroligt mycket och vi kommer gå genom eld och vatten för dig! 

Har märkt nån vecka eller två nu att mina ben svullnar rejält och jag har ofta ont i dom nattetid och en bit in på eftermiddagen/kvällen. Men nu börjar det bli extremt. Svullnar massor och även händer och ansikte börjar svullna, så idag åkte förlovningsringen av för första gången :(

Dessutom går jag upp sjukt mycket i vikt just nu, ca 0,5 kilo per dag och hela jag känns som en Michelingubbe :/ Barnmorskan sa ju att det fanns bakterier och protein i urinen sist, men eftersom blodtrycket låg bra så var det ingen anledning till oro. Men nu börjar jag ju fundera på om det inte kan vara början till havandeskapsförgiftning!? 

Har haft en del huvudvärk det sista också, men å andra sidan har jag en förkylning liggandes i kroppen så huvudvärken kan ju ha sin förklaring.. Gaaah, va nojig man blir!

Hur mycket är det normalt att svullna? Känns som att jag får ringa mvc och rådfråga sen... 

Sedan vi var hos första eller andra besöket hos vår bm så har vi funderat på en sak här hemma... När vi fick alla tider för besöken fram till förlossningen så berättade barnmorskan att sambon får vara med på alla - utom ett. Valet var vårat men på ett av besöken måste jag komma själv enligt deras policy.

Sambon har varit med på alla besök, ultraljud, läkarbesök, gynbesök, provtagningar och annat genom hela den här resan och det känns jättekonstigt att han ska bli portad från ett besök när det gäller vårt barn. Han vill ju vara där lika mycket som jag och för oss är det en självklarhet att vi gör allt tillsammans. Tror de att jag som kvinna inte kan prata om det jag vill när sambon är med? Eller ska vi prata om något som män inte "får" höra?

Hur ser det ut för er andra? Har ni fått några direktiv kring detta? 

Är iofs ingen stor sak så, men man blir ju lite fundersam (och nyfiken)...

Igår var det alltså dags för vårt TUL för att se om lilleman var stor eller om fostervattensmängden kanske var för stor iom mitt skenande sf-mått.

Mottagningen ligger i samma lokaler som infertilitetskliniken så det är alltid en väldigt speciell känsla att gå in och sätta sig i soffan där vi suttit så många gånger förut.

Igår när vi kom in pekade sambon mot barnmorskornas kontor och då sitter "vår" barnmorska A där inne. Hon är den som tog emot oss vid första utredningen och har följt vår resa ända fram till sista omgången med Pergotime. Både jag och sambon blev helt lyriska av att se henne och vi väntade tålmodigt på att hon skulle vända sig om och förhoppningsvis se och känna igen oss.

Efter kanske 10 min så kommer hon ut och ropar upp mitt namn och inser sedan att hon känner igen oss :) Hon grattade så mycket till magen och vi pratade lite snabbt om vilken behandling det tog sig på och hur underbart det är. Det kändes verkligen så kul att få se henne igen :)

Sedan hänvisas vi in till rummet där jag haft typ alla mina VUL under utredningen och behandlingstiden. Men nu slapp jag gynstolen och fick lägga mig på britsen intill som jag sååå många gånger suktat efter. Bara känslan att slippa gynstolen för att få ligga på britsen och sedan få gele på min älskade bebismage var helt enorm och jag njöt av att äntligen få vara med om detta. I samma rum - alldeles intill stolen där vi fått så många dåliga nyheter. Magisk känsla!

Hon började med att känna hur han låg och visst är han fixerad :) Sedan började hon med sina mätningar och lilleman gjorde allt i sin makt för att inte samarbeta. Vägrade visa ansiktet, låg med ryggen mot och när hon skulle mäta flödet i navelsträngen började han sparka hejvilt på den, så till slut fick hon ge upp och lillen vann fighten ;) Rackarns buse!

Sedan räknade datorn ihop alla siffror och det visade sig att han ligger helt normalt. Pyttelite över mittenkurvan, men så länge han låg mellan övre o undre så var det ingen fara så vi slipper göra fler TUL nu, vilket känns jättebra. Mängden fostervatten var också normalt så glukosbelastningen kunde vi stryka också. Sköönt! Gårdagens vikt beräknade hon till 2982g och om han följer den kurvan så väger han runt 3500g vid bf   

Kändes som att vi slöt cirkeln igår; först att få gå in på kliniken med stora magen, sen sitta i "vår" soffa och träffa "vår" barnmorska. Och sen att slippa gynstolen och alla tråkiga minnen därifrån och i stället ligga på den brits jag sneglat på så många gånger. 

Tack älskade lille E för att vi får uppleva allt det här! Och tack för att du får oss att uppskatta den resa vi gjort för att nå målet. Nu är vi så nära vi bara kan   

Sitter o väntar på att sambon ska sluta jobbet så att vi kan åka iväg på vårt TUL. Helt plötsligt har jag blivit livrädd att lilleman ska vara jättestor eftersom jag är rädd att det kommer innebära större risk för komplikationer vid förlossningen (jag är ju sjukt nojig för att spricka mkt). För första gången på alla dessa månader ser jag på förlossningen med en skräckblandad förtjusning... Jag hoppas att han inte är allt för stor och att allt ser bra ut idag! Sen kan man ju självklart få större barn utan att spricka 'all the way', men det känns som att risken bör vara större för att det ska hända om man får en riktigt stor bebis?!

Gaaaah, jag är nervös!!