Blivande pappan fick precis sin första spark. Han pratade med lillkillen och helt plötsligt får han en spark precis där han har handen. Behöver jag säga att han sken upp som en sol? :) Tårarna började forsa och jag njöt nog minst lika mycket av stunden som sambon. Helt underbart!

På väg in till jobbet nu ringde han och var helt salig över att äntligen fått känna sin son. 22 oktober blir definitivt en dag att minnas! Som han längtat efter detta ögonblicket   

Tack älskade lilla E för att du äntligen gav din pappa en spark! Vi älskar dig och vi längtar efter dig.

Vecka 21+5

Igår kom mensen äntligen igång, med dunder och brak dessutom. Idag är det om möjligt ännu värre. Hej niagarafall! Nu har vi iaf lite nedräkning till på lördag då jag ska börja med första Pergon. Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan här hemma. Ett hopp som säger att nu jäklar är det vår tur efter alla dessa år. Men samtidigt förtvivlan eftersom det känns så ouppnåeligt att just vi skulle få känna den lyckan. Men mestadels så känns det faktiskt positivt och vi hoppas så innerligt på en liten februari-bebis nästa år  

Var i storstan igår och kikade lite i affärer. Babyproffsen bla. Vi har ju vetat i flera år vilken vagn vi ska ha så vi var inne och klämde och kände lite extra o fantiserade om alla andra nödvändiga (och mindre nödvändiga) saker vi vill ha.

Åh va jag vill shoppa loss där på riktigt!

Väntar på samtal från kliniken också, ska få VUL-tid. Känns skönt att de är noga med att kolla upp nu när vi höjer dosen. Ska bli såå spännande att se om äggblåsorna vuxit något jämfört med dubbelkuren förra månaden  

Beställde även hem nya ÄL-tester igår kväll, sånna som inte går att misstolka. Sen har jag varit extra noggrann med folsyran nu också! Så nu är vi verkligen redo för lite hard work    

Sitter som på nålar och väntar på att mensen ska dyka upp.

Har haft rejäl mensvärk några dagar och framförallt igår och idag så

nu kommer den nog snart. Naturligtvis kommer det ju "krocka" med alla  möten

och annat viktigt som vi har i vår närmsta framtid, men vi håller tummarna för

att jag kommer må okej :)

Har haft sjukt ont i brösten den här Provera-kuren, kan inte riktigt minnas att

jag haft det förut? Gör ont så fort jag har BH, kläder eller om jag så snuddar dem.

Min käresta gjorde ett riktigt klämmande häromdan och satan i min lilla låda va ont

det gjorde, haha!

Annars rullar det på här, trots den eviga väntan. Pratade med min farmor i telefon förut

och kom in på det här med barn igen. Jag blir helt varm i hjärtat när hon berättar att hon

håller tummarna för oss och att vi kommer bli jättebra föräldrar   

Har haft en liten bloggpaus nu. Har varit inne på bloggen flera gånger men inte haft något vettigt att skriva. Det har jag väl inte nu heller iof, men ville bara lämna ett livstecken.

Var o lämnade blodprov i veckan och när jag ringde för att boka tiden frågade (samma kvinna) IGEN om det var till mödravården. Eller hon snarare antog att det var till mödravården. Nä, svara jag, det är till infertilitetsmottagningen. Kanske en liten sak att hänga upp sig på, men det känns som en spark i magen varenda gång...

Iaf, när vi väl skulle in på blodprovet kom en ung tjej och hennes kille. Med världens gravidmage. Det gjorde inte saken bättre att hon satt och plingade med sin gravid-bola nonstop heller. Jag vet inte hur länge jag drömt om att få ha en sån, och när hon satt där och plingade o klappade magen så kände jag tårarna bränna i ögonlocken.

Om 2-3 veckor ska vi tillbaka till kliniken för VUL (ska börja en ny dubbeldos nu när mensen kommer igång). Har haft en ostimulerad cykel nu så det ska bli skönt att komma igång igen.

Så, nu var det nya året här. På ett sätt ser jag fram emot 2012 eftersom det omöjligt kan bli värre än 2011, 

men samtidigt så bävar jag för att det är ett nytt år och därmed dags att vända blad i kalendern.

På bebisfronten då? Inget nytt.

Mensen ville inte dyka upp nu heller så 4 dagar efter avslutad kur dök den äntligen upp och idag är jag inne på min andra dag med Pergo. Äter ju dubbel dos denna månaden (för första gången) och i natt vaknade jag av att var fullkomligt simmade i mitt eget svett i sängen. Mysigt!

Blodvallningar till förbannelse, milt sagt!

Idag har jag även mått illa och pendlar lite mellan att vara varm och kall, men i övrigt mår jag väl som jag räknat med.

Har en liten, liten förhoppning om att vi kanske får se en (eller fler) fina äggblåsor på VULet *hoppas*.

2012 ska bli vårt år! Efter alla år av längtan och försök så är vi värda det. Alla vi ofrivilligt barnlösa som kämpar är värda det   

Idag om ett år, alltså 1 januari 2013 ska vi antingen vara gravida eller föräldrar. Det bara måste bli så!

Sambon påminde mig idag om att jag måste boka tid för blodprovet.

"Ja men det är ju inte förrän den 24e, 25e eller 26e jag ska göra det".

-Men det är ju redan den 22e idag, sa sambon.

Jag fick slänga mig på telefon o ringa, men naturligtvis hade jag missat första telefontiden så jag får snällt vänta till i eftermiddag.

Brukar ha stenkoll, men denna månaden har jag inte haft någon koll alls. Vet inte om det är för att det är en ostimulerad cykel eller vad det är som gör att intresset och minnet sviker, tur att jag har min älskade som kommer ihåg i alla fall   

Längtar till mensen kommer igång sen, hoppas den vill vara punktlig nästa månad också så jag kan sätta fart med dubbeldosen direkt. Dock fick vi inget VUL nu heller, utan först i februari när jag redan ätit 2 dubbeldoser   

Så nu tyckte tom sambon att vi ska boka ett privat VUL. 

Vore ju kul att se om jag svarar lite bättre och om jag kanske till o med får alldeles för många äggblåsor. Nog för att vi gärna vill ha tvillingar, men trillingar o uppåt känns lite tveksamt. Eller ja, trillingar skulle vara okej också, men sen är det nog stopp. Fast hellre 4 på samma gång än inga barn alls. Någon måtta får det va   

Nä, det får nog bli ett VUL -mest för att stilla vår nyfikenhet o se om jag svarar bättre på den dubbla dosen.

Idag känner jag mig mest uppgiven...

Trött på folk som gnäller för att det inte funkar när de kanske försökt 3-4-5 månader.

Trött på min kropp som aldrig vill samarbeta.

Trött på att känna hur åren springer iväg.

Ja, helt enkelt trött.

Pratade ju med kliniken för ett tag sedan och kom fram till att vi ska ta ett nytt VUL för att se om jag kan sätta fart med dubbeldosen direkt.

Enda kruxet var om min mens kom tidigare, men jag sa till sköterskan att den med all säkerhet inte lär dyka upp före datrumet för VUL (om 2 veckor typ).

Då var jag på dag 29 tror jag och min mens har ju en förmåga att dröja (66 dagar i genomsnitt).

Gissa vad!? Jo, mensen är på ingång. Nästan punktligt. Haha.

Så nu kanske det inte blir någon dubbeldos förrän dec/jan. 

Var ju samma när vi började på kliniken... Pratade om hur oregelbunden mensen var och sen var det punktlig i 3 månader efter. Och nu när det strulat som fasen så kommer den puntkligt bara för att jag för en gångs skull vill att den ska vara sen.

Så jäkla typiskt! 

Efter dubbeldosen så närmar vi oss IVF med stormsteg. Så spännande, och så pirrigt!

Och nervöst ;)

Måtte det vara vår tur nu!

________

Var förresten och handlade på Ica med sambon för ett par dar sen, och i kassan lite längre bort

var en mamma med hennes lille nyfödde son. Han kan inte ha varit alls gammal, och var inte alls nöjd med att bara

ligga i vagnen. När vi kom ut på parkeringen brast det, och tårarna började rinna.

Jag vill också bli stressad i kassan för att vår son/dotter är missnöjd, jag vill också handla blöjor och nappar.

Jag vill också bli hel.

Så, nu har jag tagit den andra Pergon idag. Satt och räknade lite förut för att se vilka dagar det är som vi måste prestera (så att säga ). 

Nu för tiden är det vardag att prata om sånt och nästan till och med boka in dagarna i kalendern.

Inte så värst spontant, men det är bara till å gilla läget, haha.

Hittade mängder av söta bebiskläder på stan förut, men för en gångs skull kunde jag låta bli. Vi har en hel låda hemma med bebiskläder och saker som vi köpt på oss. Helknäppt tycker vissa, men för oss har det alltid varit självklart.

Hittar vi något som vi verkligen fastnar för och som är ganska tidlöst så slår vi till.

Om vi nu inte lyckas få några barn så går de alltid att sälja eller ge bort till några vänner/släktingar. Allt är ju helt nytt och med prislapp.

Första klädesplagget köpte vi för 4 år sedan och jag är fortfarande lika förtjust i det idag. Men då trodde jag att vi skulle få användning för det om bara sisådär 9-10 månader. 

Tänk va lite man visste då. Samtidigt som jag hatar varenda dag i den här barnlöshetskarusellen så är jag samtidigt tacksam för att det fört oss så mycket närmare varandra och vi ser på livet med lite andra ögon nu.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen;

Älskade barn, vi längtar så efter dig