Alltså, ibland märks det verkligen hur "skadad" man blivit av att vara ofrivilligt barnlös i så många år. Häromdagen träffade vi en bekant som brast ut i ett litet glädjetjut när hon såg min mage och grattade så mycket till underverket. Vi pratade bara lite snabbt och hon frågade när vi var beräknade och önskade oss lycka till med allt. 

Men sedan dess har det gnagt i mitt huvud; tänk om de (hon o hennes man) också är ofrivilligt barnlösa? Tänk om hon fick hålla emot tårarna lika mycket som jag alltid gjorde förr när man fick veta att någon bekant var gravid. Tänk om... Fan, jag känner mig så jävla dum! Tänk alla de som ser oss i affären och tänker "de där hade minsann inga problem att bli gravida" eller "när ska det få bli vår tur att gå med en gravidmage sådär?". 

Vi har också varit där och det känns så overkligt att det numer är vi som får andra att må dåligt. Det känns bra i den mån att vi äntligen är gravida - men samtidigt så vet jag så väl hur det känns att vara den som inte lyckas.

Nu har jag ju ingen aning om ifall tjejen jag skrev om ovan ens vill ha barn. Eller jo, det vet jag att hon vill, men jag vet inte om de vill ha barn nu eller om de väntar. Men samtidigt kan jag inte sluta tänka på att jag kanske rörde upp en massa känslor hos henne, OM de nu är ofrivilligt barnlösa. Om...

Åh, idag är en sån där grubblar-dag. Jag funderar och analyserar sönder allt och hoppet om att vi någon gång ska bli föräldrar är väl lika med noll en sån här dag.

Jag är l.i.v.r.ä.d.d att jag inte har någon ÄL alls, att ägglådan är tom och att IVF:erna kommer vara helt bortkastade.

Läste för ett tag sedan att många med PCO-s får fina ägg, men att problemen börjar när äggen inte släpps.

Men mina ägg har ju varit 6 mm som störst (med dubbeldos Pergotime dessutom). Så mitt problem lär ju knappast vara att de inte vill släppa utan snarare att de inte vill växa. Jäkla mini-ägg, dvärg-ägg, skit-ägg! Varför växer ni inte? Finns ni ens?

Har börjat komma till vägskälet där vi funderar på om vi ska berätta för de i familjen som ännu inte vet. På ett sätt vill jag berätta, men på minst dubbelt så många sätt vill jag inte berätta. Tror ändå inte att vi kommer få något stöd i det och då kan vi lika gärna fortsätta tiga. Samtidigt som man såklart önskar att alla som står oss nära ska veta. Svårt!

Någonstans tycker jag att man ska förtjäna att få veta en sån sak, det är ju det innersta vi har och det som betyder mest av allt för oss just nu i livet. Men när är man förtjänt egentligen? Blir man ens det? Eller är det jag som ställer för höga krav på våra anhöriga? Kanske.

Mitt i alla funderingar så måste jag ändå säga att jag är så tacksam för att vi berättade för mannens chef. Det är aldrig några problem att ta ledigt för VUL och klinikbesök och det underlättar något enormt  för oss 

Så tack!

Hjälp vad det blåser ute!

Strömmen har gått två eller tre gånger men nu har det varit 1 timme utan störningar *peppar peppar*.

Har haft en rätt usel dag idag rent känslomässigt. Många tankar och funderingar.

Känner mig som det svarta fåret eftersom det uppenbarligen är mitt "fel" att det aldrig tar sig.

Men sen vet jag ju att det hade inte spelat mig någon som helst roll om det varit mannen det varit fel på, hade inte för en sekund anklagat honom eller ansett att det varit hans fel. 

Hjärnan vet - men inte hjärtat.

Ikväll tänkte jag passa på att göra lite nytta här hemma, och fortsätta smaska på mina Dumle Pepparkaka som min goding köpte med hem häromdan, som jag längtat   

Var o lämnade blodprov igår, men vet ju redan med 99,9% att det inte varit någon ÄL.

Nu inväntar vi nästa mens och jag hoppas att den kan vara lika puntklig som sist så att jag kan planera lite. 

Ska ju vara en dubbeldos denna gången, så nu hoppas jag att det visar i slutet på december eller i början på januari att det faktiskt blivit en förbättring. 

Fick en kommentar av en familjemedlem igår som gjorde att jag på två sekunder ångrade att vi någonsin berättat om vår kamp och resan hittills.

Anledningen till att vi höll det för oss själva från början var ju att vi inte visste om vi kunde lita på dom och att vi inte var säkra på om det skulle ligga till vår "fördel" om dom visste. Och efter kommentaren igår så är jag ännu mer tveksam. Så tråkigt att man ska behöva känna så här   

Ibland är det jätteskönt att de i vår närhet (inte alla dock) vet, men ibland så känns det som att det kunde kvitta. Tanken var ju att de skulle kunna förstå oss, stötta oss och respektera oss. Men nä då, det är tydligen okej att säga vad som helst. Uppenbarligen.

Jag tror inte att det var meningen att såra mig, men det gick liksom inte undgå  

Hädanefter kommer jag inte alls dela med mig av lika mycket, de får helt enkelt fråga om de vill veta något. O vill jag inte prata så får dom helt enkelt acceptera det. 

Nu ska jag läsa ikapp lite bloggar...

Idag känner jag mig mest uppgiven...

Trött på folk som gnäller för att det inte funkar när de kanske försökt 3-4-5 månader.

Trött på min kropp som aldrig vill samarbeta.

Trött på att känna hur åren springer iväg.

Ja, helt enkelt trött.

Pratade ju med kliniken för ett tag sedan och kom fram till att vi ska ta ett nytt VUL för att se om jag kan sätta fart med dubbeldosen direkt.

Enda kruxet var om min mens kom tidigare, men jag sa till sköterskan att den med all säkerhet inte lär dyka upp före datrumet för VUL (om 2 veckor typ).

Då var jag på dag 29 tror jag och min mens har ju en förmåga att dröja (66 dagar i genomsnitt).

Gissa vad!? Jo, mensen är på ingång. Nästan punktligt. Haha.

Så nu kanske det inte blir någon dubbeldos förrän dec/jan. 

Var ju samma när vi började på kliniken... Pratade om hur oregelbunden mensen var och sen var det punktlig i 3 månader efter. Och nu när det strulat som fasen så kommer den puntkligt bara för att jag för en gångs skull vill att den ska vara sen.

Så jäkla typiskt! 

Efter dubbeldosen så närmar vi oss IVF med stormsteg. Så spännande, och så pirrigt!

Och nervöst ;)

Måtte det vara vår tur nu!

________

Var förresten och handlade på Ica med sambon för ett par dar sen, och i kassan lite längre bort

var en mamma med hennes lille nyfödde son. Han kan inte ha varit alls gammal, och var inte alls nöjd med att bara

ligga i vagnen. När vi kom ut på parkeringen brast det, och tårarna började rinna.

Jag vill också bli stressad i kassan för att vår son/dotter är missnöjd, jag vill också handla blöjor och nappar.

Jag vill också bli hel.

Nu ringde ena sköterskan från kliniken precis och talade om att det inte var

någon ÄL denna månaden heller  

Helvetes jävla skitkropp!!

Jag hoppades verkligen, och jag trodde att det kanske, kanske, kanske skulle kunna bli något denna månaden.

Nu kommer tårarna också... toppen. Fan, fan, fan!

Hon gjorde lite ändringar i planen så i stället för att ha en behandlingsfri månad så ska jag in på ett VUL hos doktorn för att se om vi kan öka upp dosen direkt. 

Har inte mensen dykt upp innan dess så ska jag sätta igång med Provera några dagar innan besöket så att vi förhoppningsvis kan sätta fart med dubbelkuren direkt.

Jag kom av mig helt när jag fick veta att provet var så lågt så jag kom mig inte ens för att fråga det som snurrar i mitt huvud dygnet runt; 

Vad händer om man inte har någon ägglossning alls? Inga ägg och inga spår av ägglossning trots stimuleringar.

Vad händer då? 

Det ska jag försöka skriva upp o ta med mig till VUL;et.

När ska min kropp börja samarbeta? När? När? Näääär???

Så, nu har jag tagit den andra Pergon idag. Satt och räknade lite förut för att se vilka dagar det är som vi måste prestera (så att säga ). 

Nu för tiden är det vardag att prata om sånt och nästan till och med boka in dagarna i kalendern.

Inte så värst spontant, men det är bara till å gilla läget, haha.

Hittade mängder av söta bebiskläder på stan förut, men för en gångs skull kunde jag låta bli. Vi har en hel låda hemma med bebiskläder och saker som vi köpt på oss. Helknäppt tycker vissa, men för oss har det alltid varit självklart.

Hittar vi något som vi verkligen fastnar för och som är ganska tidlöst så slår vi till.

Om vi nu inte lyckas få några barn så går de alltid att sälja eller ge bort till några vänner/släktingar. Allt är ju helt nytt och med prislapp.

Första klädesplagget köpte vi för 4 år sedan och jag är fortfarande lika förtjust i det idag. Men då trodde jag att vi skulle få användning för det om bara sisådär 9-10 månader. 

Tänk va lite man visste då. Samtidigt som jag hatar varenda dag i den här barnlöshetskarusellen så är jag samtidigt tacksam för att det fört oss så mycket närmare varandra och vi ser på livet med lite andra ögon nu.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen;

Älskade barn, vi längtar så efter dig   

När, när, när ska det få bli vår tur? 

När ska vi få hitta den sista pusselbiten?

Älskade barn, vi längtar så efter dig!