Idag för exakt ett år sedan hade vi ett läkarbesök på samma sjukhus som "vår" klinik ligger. Vi var spända, nervösa och samtidigt lite förväntansfulla eftersom vi eventuellt skulle prata lite om sprutor alternativt IVF.

Det var alltså idag för ett år sedan som vi fick bekräftat att jag har pcos. Minns så väl hur jag bröt ihop i bilen och bara grät på hemvägen medan sambon tyckte att det var jättebra att vi äntligen fick veta vart felet låg. Som han sa så visste vi ju vad motståndet var nu och då kunde vi lättare bekämpa det.  För mig var det en klen tröst i sammanhanget samtidigt som jag kunde förstå hans argument, men just där och då var det bara tårar och sorg över att ha fått det svart på vitt.

Minns att jag ringde mamma på hemvägen och då var svärmor där. Snyftade fram beskedet samtidigt som tårarna bara strömmade ner för mina kinder. Herregud, jag hade verkligen pcos! 

Idag 1 år senare är vi gravida i vecka 25+2 och lyckligare än någonsin. Tänk om någon hade berättat det för mig den här dagen för ett år sedan... Nu sitter jag här med en bebis i magen och bara njuter av varje sekund och känner mig inte det minsta skrämd av diagnosen längre. Visst, det kanske inte tar sig om vi skulle vilja ha syskon i framtiden, men det enda som spelar någon roll här och nu är att älskade lilla E i magen föds frisk och mår bra. Resten får man ta ställning till senare i så fall.

1 år senare så njuter jag av livet   

Så, nu har jag haft en paus ett tag och för tillfället har jag faktiskt lite sug att ta upp bloggen igen  

Var inne på kliniken i början på veckan för att kolla äggblåsorna med VUL. Hade ätit ytterligare en dubbeldos Pergo men den största äggblåsan var bara 4-5 mm. Samma som de andra gångerna alltså. Men den här gången gjorde jag mitt VUL på dag 16 och tidigare har jag gjort det runt dag 10-12.

Så det var sämre resultat än vanligt   Crap!

Läkaren föreslog att vi skulle testa en trippeldos i stället så får vi se vad som händer. Det är tydligen det allra högsta man skriver ut och många kliniker vill inte göra det. Men de insåg väl (äntligen) att det inte är tillräckligt så som det varit tidigare.

Hon ville även att jag skulle börja med Provera nu direkt på dag 16 så idag är jag inne på fjärde tabletten. Hoppas att detta gör att mensen blir lite mer regelbunden! 

Blir så trött på att min kropp inte vill sammarbeta. Hur många år till ska vi behöva vara barnlösa?

Åh, idag är en sån där grubblar-dag. Jag funderar och analyserar sönder allt och hoppet om att vi någon gång ska bli föräldrar är väl lika med noll en sån här dag.

Jag är l.i.v.r.ä.d.d att jag inte har någon ÄL alls, att ägglådan är tom och att IVF:erna kommer vara helt bortkastade.

Läste för ett tag sedan att många med PCO-s får fina ägg, men att problemen börjar när äggen inte släpps.

Men mina ägg har ju varit 6 mm som störst (med dubbeldos Pergotime dessutom). Så mitt problem lär ju knappast vara att de inte vill släppa utan snarare att de inte vill växa. Jäkla mini-ägg, dvärg-ägg, skit-ägg! Varför växer ni inte? Finns ni ens?

Har börjat komma till vägskälet där vi funderar på om vi ska berätta för de i familjen som ännu inte vet. På ett sätt vill jag berätta, men på minst dubbelt så många sätt vill jag inte berätta. Tror ändå inte att vi kommer få något stöd i det och då kan vi lika gärna fortsätta tiga. Samtidigt som man såklart önskar att alla som står oss nära ska veta. Svårt!

Någonstans tycker jag att man ska förtjäna att få veta en sån sak, det är ju det innersta vi har och det som betyder mest av allt för oss just nu i livet. Men när är man förtjänt egentligen? Blir man ens det? Eller är det jag som ställer för höga krav på våra anhöriga? Kanske.

Mitt i alla funderingar så måste jag ändå säga att jag är så tacksam för att vi berättade för mannens chef. Det är aldrig några problem att ta ledigt för VUL och klinikbesök och det underlättar något enormt  för oss 

Så tack!

Idag är det cd28 och mensen borde komma snart. Hoppas jag    

Nä, men det känns faktiskt som att den är på ingång så det dröjer nog max en vecka. Skönt!

Funderar fortfarande om vi ska boka privat VUL eller inte denna månaden. Äter ju dubbeldos och vill gärna kika både för att stilla min nyfikenhet men också för att se om dubbeldosen gör någon skillnad och i så fall vad resultatet blir. 

Sist hade jag ju ett gäng små äggblåsor som inte var mer än 4-5 mm stora, så nu hoppas jag att de blir desto större denna månaden.

Ska försöka höra lite mer med kliniken hur vår plan ser ut. Hur länge ska vi försöka med pergon innan det är dags att gå vidare? Hur ska vi gå vidare sen, och när? Detta är vår 4e månad med pergo och vi har remisser för minst 3 till... 

Sen antar jag att de vill försöka med injektioner också och om inte det hjälper antar jag att vi lutar mer mot IVF (igen).

Men läste någonstans att de helst vill behandla oss med PCOs på andra sätt än IVF eftersom vi har ett känt "fel" (ägglossningsstörningar hos många). Hade vi däremot fortfarande varit oförklarligt barnlösa så hade vi nog redan stått i kö. 

Spelar egentligen ingen roll, bara alla får samma chanser och att vi någon gång får vårt efterlängtade plus. Vägen dit är ju egentligen helt ovesäntlig.

Nu ska jag sätta lite fart här!

Har inte riktigt förstått att jag verkligen har PCOS. Skönt på ett sätt men samtidigt så definitivt eller hur man nu ska uttrycka det. En diagnos och inte "bara" strulig ägglossning.

Samtidigt gör det ju att vi kan få de rätta behandlingarna där vi förhoppningsvis har den bästa chansen. Men tyngdkänslan hänger ändå över mina axlar.

Ikväll blir det chips och dipp med min älskade och nya Irene Huss, underbart!

Igår var vi äntligen iväg på VUL;et.

Hade en jättebra manlig överläkare som började med att kolla vänster äggstock.

Där konstaterade han att det fanns nån/några yttepyttesmå äggblåsor som med andra ord är värdelösa. Jaha...

När han kom till den andra äggstocken såg jag direkt att den var större och hade ett annorlunda utseende mot den vänstra. Efter typ två sekunder sa läkaren att det var PCOS och att det inte var något snack om saken.

Han visade på skärmen och det gick inte annat än att hålla med, det var verkligen uppenbart. Jaha, igen.

Gick tillbaka till hans rum igen och pratade om hur vi ska fortsätta, det blir dubbeldos Pergo i dec och jan och eventuellt med hjälp av Provera också. Sedan ska det vara en behandlingsfri månad med VUL och efter det kanske vi går över till sprutor alternativt IVF.

På ett sätt känns det som en lättnad eftersom jag misstänkt det så länge och har så många symtom, men å andra sidan känns det som ännu ett hinder som vi måste bestiga. Jag vet liksom inte riktigt på vilket ben jag ska stå på. 

Sambon tycker att det är skönt och menar att nu vet vi äntligen vad det är vi har för "motståndare", och det har han ju faktiskt lite rätt i. Men samtidigt så hade jag ju helst sluppit en PCOS-diagnos.

Bryt ihop - bit ihop och kom igen.

Måste även skriva ett stoooort grattis till fina Marielle som äntligen plussat, jag är så glad för er skull