Blir helt veckovill nu när jag bara legat i sängen de senaste dagarna. Sambon som varit hemma fre-lör-sön är nu o jobbar igen och jag tänkte passa på att lägga mig i soffan en liten stund.

Min sambo är och har varit helt fantastisk senaste veckan. Han har servat mig med allt från frukost på sängen till att sköta allt här hemma. Vad jag än behövt så har han fixat det på nolltid och gjort allt för att få mig att slappna av. Älskade livskamrat, du är det finaste som finns och jag är evigt tacksam för att få vara din!

Nä, soffan var det ja...

I tisdags hade vi alltså tid hos barnmorskan för de vanliga kontrollerna. Fick en helt ny barnmorska den här gången och hon tog verkligen mina symtom på allvar, skönt.

Blodtrycket var högt så hon bad mig lägga mig ner en stund för att sedan ta om det igen, men då hade det höjts ytterligare och låg nu på 145/95, vilket hon inte tyckte var bra tillsammans med huvudvärken, proteinen i urinen samt svullnaden.

Hon bad att få återkomma till oss efter att ha rådfrågat förlossningen så efter nån timme ringde hon upp och sa att vi skulle ta oss in till sjukhuset för extra kontroller. 

Packade väskan och åkte in. Väl inne fick jag göra ett CTG, lämna urinprov, lämna blodprov, ta blodtryck samt beskriva mina symtom. Proteinen i urinen visade nu på +2, men blodtrycket var i stället något lägre. De ville ha in mig för observation så att jag kunde samla urin i 24 timmar så jag blev inskriven på förlossningen och hänvisad till ett rum för strikt vila.

Under de första 24 timmarna samlades all urin i ett kärl och det gjordes flera ctg- samt blodtryckskontroller på mig för att se hur det utvecklades. Min huvudvärk ökade succesivt och första natten hade jag så ont att jag trodde huvudet skulle sprängas i småbitar. Sov mao inte många minuter den natten. Fick senare Citodon men det hjälpte inte överdrivet mycket och jag spenderade i stort sett hela dagen i sängen.

Gjorde ett ctg på dagen och då hade jag en hel del sammandragningar, men sen avtog det för att bara komma någon då och då. Blodtrycket stabiliserade sig mer och mer och på andra dagen blev jag förflyttad till BB för oförlösta. Här nånstans fick jag nya tabletter mot huvudvärken och de hjälpte snäppet bättre den här gången.

Andra natten vaknade jag vid kvart i 4 och insåg att jag inte känt av lillbus på flera timmar. Han har alltid hicka vid 22.30 - 23.00 men det hade han inte haft den kvällen. Ställde mig upp och försökte få igång honom genom att knöka på magen, men utan resultat. Med tårar i halsen gick jag ut i korridoren och in till barnmorskorna för att fråga när nästa ctg skulle köras. Det skulle inte göras förrän senare och då brast det för mig och jag snörvlade fram att jag inte känt av honom på länge och att jag var orolig. -Då kör vi ett ctg direkt, sa barnmorskan. Phu! Underbart!

Passade på att lämna nytt urinprov samtidigt och även ta blodtryck och det såg helt okej ut båda två. På gränsen, men inte på något sätt jättealarmerande. 

Ctg-maskinen kopplades in och hjärtljuden var fina som vanligt. Lilleman låg helt still i magen och jag njöt av att höra varje slag. Älskade busunge, du skrämmer mamma! Samtidigt som tårarna rann av lycka skämdes jag för att jag stört barnmorskan och bad om ursäkt både en och två gånger. Men hade jag inte gått upp o frågat så hade jag antagligen blivit helt knäckt och brytit ihop ännu mer. Nu visste jag ju att han mådde bra och kunde somna om gott sen.

Nästkommande morgon kom sambon upp till BB och vi väntade på ronden. När läkaren kom förklarade jag hur jag mådde och han sa att proverna såg bättre ut. Även 24-timmarsprovet med urin hade sett lite bättre ut än förväntat så han frågade hur jag ville göra. Antingen kunde jag stanna kvar eller så kunde jag åka hem med fortsatt ordinerad vila. Jag valde att åka hem och har nu spenderat sammanlagt 5 dagar i viloläge. Sjukt långtråkigt, men nödvändigt.

Han passade även på att känna på livmodertappen och den var halvt utplånad och jag var öppen 'ett finger'. Han retade tappen lite för att få mig att öppna mig fortare och nu sen igår har det kommit några hinnor emellanåt. Som en blandning av slemproppsbitar och något annat. Men för övrigt känns det lugnt... Så länge jag ligger ner känner jag typ inget, men när jag är uppe och går kommer det en del sammandragningar. Hoppas att kroppen förbereder sig nu :) Han får mer än gärna komma nu så att jag kan bli av med huvudvärken och alla andra symtom!

Har säkert glömt hälften nu, men ville ändå ha det nerskrivet någonstans för framtiden :)

___

SF-måttet låg på 37 den här gången också och hade alltså stannat av, lillkillens hjärtljud låg på 148 tror jag och mitt blodtryck låg alltså på 145/95

Var på MVC förut och mycket riktigt så var blodtrycket förhöjt: 145/95 vid vila. Det tillsammans med mina andra symtom (svullnad, huvudvärk o illamående) gjorde att hon rådfrågade förlossningen och nu ska vi strax åka in för ytterligare kontroller.

Barnmorskan rekommenderade att vi packade en väska till mig eftersom jag kan bli kvar, så nu har vi gjort det och är redo för avfärd. Wish us good luck!

Klippkort på förlossningen nästa... :/

Herregud, det känns snart som att vi kan skaffa klippkort till förlossningen :/

Sambon jobbade kväll i lördags så jag tog ut den fyrbente på en liten promenix som vanligt. Det hade kommit ett tunt lager med nysnö och jag gick lika försiktigt som jag brukar. Dels med tanke på fogar och sammandragningar, men även på eventuell halka.

Helt utan förvarning halkar jag till och faller till marken samtidigt som jag slår mitt högra knä rätt in i magen för att sedan "välta" åt sidan och hamna med magen rätt i backen. Helvete. Smärta!

Försöker kravla mig upp samtidigt som tårarna bara sprutar och magen värker. Väl inne ringer jag upp sambon på jobbet och snörvlar fram att jag ramlat. Vi bestämmer oss för att ringa förlossningen för att rådfråga och de tycker att vi ska ta oss in direkt. Hon försäkrade oss om att det säkert inte är någon fara med lillen, men det är alltid bra att vara på den säkra sidan.

Sambon får ringa sin jobbarkompis som kan ta över hans pass och efter ett tag var han hemma. Tårarna sprutade på mig och jag hade nu så ont att jag knappt kunde gå. Benen hängde liksom inte med och det värkte både högt och lågt, men mest kring magen, benen, höfterna och rätt över muffen. 

Att då knö in sig i en bil och spendera 35-40 minuter sittandes som ett fån var ingen höjdare och jag grät av smärta och oro. Det gjorde ju inte saken bättre av att lillkillen var ovanligt lugn i magen. Fy :(

Väl framme på förlossningen fick vi komma in på ett undersökningsrum och sköterskan meddelade att vi skulle få en CTG kopplad. Sedan försvann hon och vi satt ensamma i cirka 30-40 minuter innan vi hörde något igen. När hon sedan kom tillbaka med maskinen hade de nyss haft en förlossning så hon ursäktade sig så mycket och kopplade på ctgn. Lillen låg konstigt så sambon fick hålla ena dosan under hela undersökningen samtidigt som jag skulle hålla koll på eventuella rörelser. Hjärtljuden pendlade mellan 130-190 så han var minst sagt aktiv där inne och efter ett tag började han böka och knöka. Underbara känsla! 

När CTG-kurvan var färdig larmade vi och en sköterska kom in och förklarade att hon skulle höra efter med läkaren också så att han kunde undersöka mig. Efter att hon gått ut tog det över en timme innan någon kom in igen. Det var en lång timme och när hon väl återkom så var det för att ge oss klartecken för hemfärd eftersom CTGn såg bra ut.

När vi skulle ut till bilen igen nästan skrek jag av smärta och sambon fick backa upp bilen så långt han kunde mot ingången och sedan hjälpa med att få med benen. Väl inne i bilen var jag helt färdig och svulten som en gris så vi stannade vid Mc Donalds och tog driven innan vi åkte hemåt igen. På hemvägen hade vi antagligen retat upp lilleman tillräckligt för han var sjövild emellanåt och sparkade både högt och lågt. Älskade du!

Gårdagen spenderade jag i soffan men på eftermiddagen började det kännas lite bättre tack o lov. Idag känns det ännu bättre, även om det fortfarande gör ont, så nu har jag tom vågat mig ut på en kort promenad runt huset med den fyrbente. Utan att halka!

__

I morgon är det dags för besök hos bm igen och jag ska ta upp min huvudvärk. Den är allt annat än rolig just nu och i morse när sambon gick upp vid 05.00 satt jag i soffan och grät av smärta. Det plus illamående, protein i urinen, svullnad och vikökning får ju mig att tänka på hf, men mitt blodtryck har ju legat bra hela tiden så vi får väl se vad det visar i morgon. Förhoppningsvis bara något tillfälligt. 

Mamma älskar dig!

Svullnaden går upp och ner, men viktökningen verkar ha klingat lite för tillfället vilket känns skönt. Har dock en envis huvudvärk och känner mig allmänt olustig så jag bestämde mig för att ringa förlossningen förut och rådfråga. Det var samma barnmorska som sist som svarade och hon är allt annat än intresserad och tycker mest att man är jobbig som ringer känns det som, suck.

Förklarade iaf hur jag mår och hon kikade i min journal och avfärdade min oro med att blodtrycket minsann låg bra när vi var hos barnmorskan den 22e. Det låg på 115/nånting och vid inskrivningen låg jag på 140/nånting så något högt blodtryck hade jag definitivt inte. Dessutom var jag ju på tillväxtultraljud häromdan och det visade ju heller inget så jag kunde antingen vänta tills nästa bm-besök eller ringa o fråga om de hade tid för blodtryckskoll idag. Proteinen i urinen förklarade hon med att det kunde vara flytningar och sen var det bra med det, typ.

Tackade så mycket och sa att jag antagligen skulle höra efter med mvc och se vad de har att säga, men samtidigt så blir jag så irriterad för att det inte känns som man blir tagen på allvar. Dessutom kändes hela samtalet som "lilla gumman, du slösar min dyrbara tid". Jaja. Har ju en tid hos bm om några dagar så jag får vänta tills dess om det inte blir värre. Antagligen är det inget, men som förstföderska känner man (jag) mig extra nojig.

Vet inte om det är en vanlig känsla så här i slutet på graviditeten, men både jag och sambon vill mest bara isolera oss och få vara i vår egna lilla bubbla nu sista tiden. Pyssla, boa, drömma och förbereda för det nya livet som ska komma. Utan måsten och utan krav utifrån. Någon som känner igen sig, eller är det bara vi som blivit egoister och enstöringar?

Jag vill bara få fokusera på lillkillen och den familj vi skapat. Göra det jag kan - och det jag/vi orkar. 

Idag har vi gjort 90% av graviditeten. Hur fort har inte dessa 90% gått?! Minns när vi firade 20, 33, 40, 50 och 75% och nu är det helt plötsligt bara 10% kvar... Beroende på när han vill titta ut såklart ;)

Svärmor har nyligen lärt sig skicka sms så inom loppet av en-två veckor har jag fått två supersöta sms där hon frågar hur vi mår och att hon längtar efter lillen, mysigt! Kul när man kan hålla lite sms-kontakt mellan gångerna vi ses, och speciellt när man märker att de längtar efter sitt blivande barnbarn :) Blir deras femte barnbarn, men första som de blir farmor o farfar till.

Du är så efterlängtad älskade lillkille!