Igår var det alltså dags för vårt TUL för att se om lilleman var stor eller om fostervattensmängden kanske var för stor iom mitt skenande sf-mått.

Mottagningen ligger i samma lokaler som infertilitetskliniken så det är alltid en väldigt speciell känsla att gå in och sätta sig i soffan där vi suttit så många gånger förut.

Igår när vi kom in pekade sambon mot barnmorskornas kontor och då sitter "vår" barnmorska A där inne. Hon är den som tog emot oss vid första utredningen och har följt vår resa ända fram till sista omgången med Pergotime. Både jag och sambon blev helt lyriska av att se henne och vi väntade tålmodigt på att hon skulle vända sig om och förhoppningsvis se och känna igen oss.

Efter kanske 10 min så kommer hon ut och ropar upp mitt namn och inser sedan att hon känner igen oss :) Hon grattade så mycket till magen och vi pratade lite snabbt om vilken behandling det tog sig på och hur underbart det är. Det kändes verkligen så kul att få se henne igen :)

Sedan hänvisas vi in till rummet där jag haft typ alla mina VUL under utredningen och behandlingstiden. Men nu slapp jag gynstolen och fick lägga mig på britsen intill som jag sååå många gånger suktat efter. Bara känslan att slippa gynstolen för att få ligga på britsen och sedan få gele på min älskade bebismage var helt enorm och jag njöt av att äntligen få vara med om detta. I samma rum - alldeles intill stolen där vi fått så många dåliga nyheter. Magisk känsla!

Hon började med att känna hur han låg och visst är han fixerad :) Sedan började hon med sina mätningar och lilleman gjorde allt i sin makt för att inte samarbeta. Vägrade visa ansiktet, låg med ryggen mot och när hon skulle mäta flödet i navelsträngen började han sparka hejvilt på den, så till slut fick hon ge upp och lillen vann fighten ;) Rackarns buse!

Sedan räknade datorn ihop alla siffror och det visade sig att han ligger helt normalt. Pyttelite över mittenkurvan, men så länge han låg mellan övre o undre så var det ingen fara så vi slipper göra fler TUL nu, vilket känns jättebra. Mängden fostervatten var också normalt så glukosbelastningen kunde vi stryka också. Sköönt! Gårdagens vikt beräknade hon till 2982g och om han följer den kurvan så väger han runt 3500g vid bf   

Kändes som att vi slöt cirkeln igår; först att få gå in på kliniken med stora magen, sen sitta i "vår" soffa och träffa "vår" barnmorska. Och sen att slippa gynstolen och alla tråkiga minnen därifrån och i stället ligga på den brits jag sneglat på så många gånger. 

Tack älskade lille E för att vi får uppleva allt det här! Och tack för att du får oss att uppskatta den resa vi gjort för att nå målet. Nu är vi så nära vi bara kan   

Sitter o väntar på att sambon ska sluta jobbet så att vi kan åka iväg på vårt TUL. Helt plötsligt har jag blivit livrädd att lilleman ska vara jättestor eftersom jag är rädd att det kommer innebära större risk för komplikationer vid förlossningen (jag är ju sjukt nojig för att spricka mkt). För första gången på alla dessa månader ser jag på förlossningen med en skräckblandad förtjusning... Jag hoppas att han inte är allt för stor och att allt ser bra ut idag! Sen kan man ju självklart få större barn utan att spricka 'all the way', men det känns som att risken bör vara större för att det ska hända om man får en riktigt stor bebis?!

Gaaaah, jag är nervös!!

Går in i vecka 36 idag (35+0) och har ett rejält tryck neråt just nu. Det trycker och gör riktigt ont att gå samt ändra ställning. Dessutom molar det en hel del i ryggslutet och ner mot livmodern typ.

Har ju haft tryck till och från ett tag, men nu känns det verkligen hela tiden... 

En del av mig tänker att det kanske börjar hända något nu samtidigt som en annan del av mig tänker att han säkert inte vill komma förrän i mitten på mars och då genom igångsättning. Det är ju fortfarande en månad och 3 dagar kvar till bf liksom..

Om inte annat får jag höra efter när vi ska på TUL:et och se vad läkaren säger. Antagligen är det väl bara livmodern och ligamenten som tränar inför kommande maratonlopp.

Nu ska jag fortsätta med dagens "måsten".

Nu börjar naveln minsann hoppa ut, haha. Ser verkligen riktigt knäppt ut.. Bristningarna bjuder jag på ;)

Nyss hemkomna från ett besök hos barnmorskan och idag pratade vi lite om förlossningen och hur vi vill ha det. Jag längtar ju efter förlossningen och känner mig inte det minsta skrämd utav den så vi pratade lite om förhoppningar och vad som skulle kunna vara mina eventuella farhågor. Det behövde jag dock inte fundera så länge på; att spricka från norr till söder. 

Pratade även om smärtlindring och annat som är bra att ha med i journalen, men jag tror att vi kommer ta med det förlossningsbrev vi redan fyllt i här hemma. Där står det mer utförligt...

Urinen visade på lite bakterier och protein, men eftersom mitt blodtryck var bra så var det inget alarmerande enligt bm. Däremot sticker mitt sf-mått iväg rejält så hon ringde sjukhuset som fixade en tid för TUL senare i veckan. Skönt att de kollar upp det, jag har ju varit lite nojig över det ett tag! 

I övrigt så hade han fixerat sig nu och det kan ju förklara känslan av att ha en kokosnöt mellan benen när jag ändrar ställning från sittandes/liggandes till stående ;) 

Efter barnmorskebesöket var det dags för blodprov, men vi var 20 minuter tidiga så vi hoppade in på fiket tvärs över gatan och tog en snabbfika innan vi gick tillbaka till vårdcentralen igen. 

___

Har haft en tung dag både idag och igår. Var och avlivade vår minsta fyrbenta familjemedlem igår och det är helt otroligt vilket tomrum de lämnar efter sig :( Var skönt att få komma hemifrån några timmar iaf, det skingrar tankarna lite. Älskade, älskade lille kille. Du fattas oss så mycket och jag saknar alla dina egenheter och bus   

Vårt minsta tassmonster (inte vovven) mår inte bra och i morgon blir det in till veterinären för avlivning. Men fy fan va ont det gör :( Hela mitt hjärta värker och tårarna bara rinner. Älskade, älskade lilla goding. Mattes knasboll   

Han har legat på min mage o gosat både idag och igår och lilleman passade på att ge både en och två sparkar, mys! 

Jag och bulan i vecka 34, bilden togs alltså för några dagar sedan och inte idag. Svårt att se hur stor jag är kanske men magen har verkligen växt sista veckorna och nu är den stooor :)

Halsbandet är det som följt med oss på alla möten och läkarbesök under utredningen och infertilitetsbehandlingen. Varenda läkarbesök, gynundersökning och blodprov under hela den här tiden. På halsbandet står det All for love och symboliserar att vi gör allt i vår makt för att bli en familj och få en son eller dotter. För oss är ett eget barn kärlek och jag blir lite extra rörd och tacksam varje gång jag ser texten. För så är det verkligen... All for love!

Nu är vi snart i mål och halsbandet har uppfyllt sitt syfte   Magiskt!

Har hängt en hel del i en tråd på ett forum för gravida och såg nu att ena tjejen förlorat sin son i vecka 36. Fy fan va kall och grym världen kan vara :( Ligger i sängen och tårarna bara rinner längs mina kinder... Det får ju inte hända!!

Haha, mina hormoner spelar mig spratt för jämnan nu! I morse började jag gråta för att grannen väckte oss för andra dagen i rad med sin bil. Det bara brast och tårarna strömmade ner för mina kinder. Sen blev det inte bättre av att någon började skotta snö utanför strax före 08.00 Ännu mer tårar! Bråka inte med en gravid kvinna!

Slängde av mig täcket och svor som en borstbindare på både sambon och hunden samtidigt som jag tog mig ut i köket för att bryta ihop totalt. Sömnbrist, hormoner och förkylning är visst ingen bra kombination, haha.

Samtidigt hade tassmonstret börjat röra på sig och då kunde jag lika gärna ta på mig och gå ut med henne efter att hon fått mat. Men att knyta skorna är ett helt företag så sambon kom uppfarandes för att underlätta för sin hysteriska sambo som nu grät om möjligt ÄNNU mer för att jackan knappt gick att stänga pga magen.

Det blev ytterligare svordomar och hot att binda fast hunden i ett träd/stolpe om hon inte skötte sig innan vi kom ut på morgonpromenixen.

Väl inne igen hade jag lugnat ner mig och vi somnade om ett tag både jag sambon och den fyrbente. Hon klarade sig ifrån att bli bunden och övergiven och sambon fick tillbaka en aningen mer harmonisk fästmö ;) 

Nu i efterhand kan jag skratta åt det, men där och då var det minsann blodigt allvar, haha.