Åh va härligt det är när man har en bra dag och känner att våra drömmar faktiskt kan bli verklighet. 

Vissa dagar känns det helt hopplöst, men idag har jag ändå en gnutta hopp inom mig. Kanske inte den här veckan, den här månaden eller det här året, men vi SKA lyckas  

__

 Proveradag 6 idag, tycker att det går såå långsamt när jag äter Provera, man vill ju bara sätta fart med Pergon på direkten  

Önskar dock att vi kunde få ett VUL denna omgången också, skulle vara jätteintressant att veta om det blivit någon förbättring eller inte. Visst, slutresultatet ser vi ju via blodprovet i sluten av cykeln, men jag vill ju veta hur många äggblåsor som bildats och fall de är större än förra månadens.

Kan inte gärna ringa o tjata på kliniken heller, både barnmorskan och överläkaren bedömde att det inte var nödvändigt denna månaden, men åh va nyfiken jag är...

Kan man boka ett privat VUL, eller är man knäpp då?   Hmmm..

Pratade med kliniken häromdan som berättade att mitt blodprov visade att jag inte hade någon ÄL denna månaden heller  

Hade det väl på känn, men samtidigt så hoppas man ju.

Nu är planen att vänta ut mensen, ringa kliniken och sedan ska läkaren avgöra om jag ska äta enkeldos eller dubbeldos denna gången.

Här hemma hoppas vi på dubbeldos, men det är läkaren som avgör det.

Fick ett tjusigt blåmärke efter blodprovet denna gången också. Hon hade problem med att hitta rätt och fick gräva runt lite innan det kom något blod, och nu har jag ett finfint blåmärke som pryder armvecket  

För några månader sedan hade vi en annan kvinna som skulle ta provet på mig och hon grävde med nålen så det kändes som om hon var i skelettet på mig, inte mysigt någonstans kan jag tala om! 

Men nu går det lättare för var gång att gå dit, är inte alls lika rädd längre (förutom när de gräver så jag blir svimfärdig dvs, haha). Samma med gyn, för varje gång jag gör det så känns det lite lättare.

Älskade barn, om du bara visste vilken resa vi genomgår för att få möta dig    

Dag 4 med Provera idag och biverkningarna känns för tillfället lite mindre.

Snart ätit halva kuren, härligt!

Pratade barn vid frukostbordet idag, det är en blandning mellan hopp och förtvivlan när man pratar om det. Ena sekunden känns det så nära, så nära. Men sen känns det så långt bort att man nästan skäms för att man ens tänker på det eller fantiserar om hur livet skulle se ut med en son eller dotter.

Började göra en videodagbok igår som jag tänkte kunde vara kul att ha i framtiden.

Men oj så svårt det känns att prata för sig själv och om så djupa saker. Efter 9 omtagningar blev jag någorlunda nöjd, men jag har ännu inte visat klippet för mannen i huset. Det tar vi någon annan dag   

På tal om något helt annat; Va skönt det är  att se andra ofrivilligt barnlösa här i bloggvärlden (missförstå mig rätt). Naturligtvis önskar jag att ingen av oss hade befunnit sig i den här situationen, men det känns ändå skönt att veta att vi inte är de enda. 

De i vår närhet deklarerar mer än gäääärna att det tog sig på första försöket och till slut tror man ju att vi är de enda som inte lyckas. Men här är vi många som kämpar och vägrar ge upp hoppet om en liten knort   

När, när, när ska det få bli vår tur? 

När ska vi få hitta den sista pusselbiten?

Älskade barn, vi längtar så efter dig!