Har börjat få rejält ont i min rygg till och från. 

Har en del problem med ryggen i vanliga fall (vissa perioder är det bra, andra lite värre), 

men den här smärtan känns helt annorlunda. Ner mellan skinkorna och sen kluckar och knakar det en hel del och

jag får vanka fram som en anka ibland. Speciellt om jag suttit/legat en liten stund.

Ligger även som ett "bälte" längst ner över svanken och där skinkorna tar vid. Blir livrädd att det är början till foglossning..

Herregud, man kan väl inte få problem så här tidigt?   

Idag blir det lugnt här hemma, lite tvättande och sen slappande. Alldeles lagom :)

I natt har jag, äntligen, sovit helt okej. Har haft "jobbarhelg" så ikväll ska det bli extra skönt att kunna slappna av lite. Det är verkligen ingen bra kombo med min trötthet och mitt illamående. Känner mig inte alls på topp och sambon får ta lite extra ansvar, vilket naturligtvis ger mig sjukt dåligt samvete :(

Tog min sista Postafen igår förresten, så den lindrade ju lite iaf. Kunde tom shoppa lite :)
Nackdelen är ju att man blir totalt däckad av dem. Så antingen zombie eller spykråka. Pest eller kolera liksom :)

Nu är det inte långt kvar till inskrivningen heller. Vår BM skulle ha semester så vi skulle få någon annan den här gången. Spelar ju egentligen ingen roll så här tidigt. Verkar vara lite olika det där med hur man lägger upp inskrivning och hälsosamtal, men hos oss kommer hälsosamtalet flera veckor före själva inskrivningen då man tar prover osv. Jaja!

Nä, nu ska jag se till å duka fram lite frulle :)

Kan inte riktigt förstå att VI har lyckats bli med barn och jag kan nästan bli irriterad på mig själv för den lycka och glädje jag känner.
Vi har ju alltid varit de som fått höra/läsa om andras lycka och glädje. Nu står vi helt plötsligt på andra sidan och jag kan fortfarande inte fatta hur det gick till.

Samtidig som man vill skrika ut för hela världen att vi har en bulle i ugnen så vill man också skrika ut hur j*vla mycket vi kämpat för det. Jag vill inte att folk ska tro att vi lyckades på första försöket, utan jag vill att folk ska inse vilken kamp det varit under dessa år. Jag vill att alla ska veta och förstå hur mycket vi kämpat, slitit och gråtit...

4,5 års aktiva försök och 6 år utan skydd, och helt plötsligt är det VI som får andra att känna samma sorg och avund som vi så många gånger känt. Det är underbart, men samtidigt gör det så ont.

I måndags ringde jag gyn i grannkommunen för att försöka få en tid till VUL.

Mina symtom hade nämligen minskat och många hade mer eller mindre avtagit helt, plus att jag haft lite värk och en liten blödning. Dessutom hade mina gravtester blivit svagare :(

Det var med darrig röst jag ringde och berättade för kvinnan i andra änden. Hon var till en början inte särskillt intresserad och förklarade mest att det lät som att bebis dött samt att det inte finns så mycket man kan göra då :(

Förklarade att vi mår skit och är så oroliga att vi knappt vet vart vi ska ta vägen. 

Hon berättar iaf att det inte finns en enda tid på hela veckan så mina förhoppningar om att få komma in var lika med 0 ungefär. Men efter att ha läst min journal ändrades hennes attityd helt (antagligen läste hon om vår kamp och barnlöshet tillsammans med behandlingarna vi genomgått) och helt plötsligt säger hon att vi måste åka dit nu på en gång.

Vi bor som sagt över 3 mil bort så vi slängde oss in i bilen och åkte. Sambon gasade för fullt och jag satt intill och skakade som ett asplöv av oro :( Fy fan, resan in kändes som en evighet!

När vi kommer fram till gyn och anmäler oss så kommer den ut en man och en kvinna efter en stund o ropar in oss. 

Vi får följa med in och berätta snabbt om symtomen, blödningen och vår oro. Pratar även om hormonstimuleringarna. Sen är det dags för domen; ultraljudet.

Hoppar upp i gynstolen och mannen börjar med en vanlig undersökning för att kolla om det finns någon blödning. Tack o lov ser det bra ut och han hittar inga tecken på det. Efter det var det kvinnans tur att känna på livmodern och livmodertappen samtidigt som hon la halva sin tyngd på magen. Aj! Det var sådär skönt kan jag säga ;)

Sen är det dags att kolla hur det står till med lillbus och med en gång ser vi att han/hon vuxit rejält sen vi var inne sist. Skönt! 

Till sist ser vi även hur hjärtat slår och läkaren förklarar att allt ser bra ut. L Y C K A! 

När vi kommer ut från läkaren så möter vi kvinnan jag pratat med i telefonen. Det enda hon säger till oss är "du är sen". Öööh, jag fann mig inte riktigt och svarade bara något i stil med att vi åkte så fort vi bara kunde plus att det faktiskt var en del trafik på vägen. Efteråt var jag så irriterad att jag nästan kokade.

Tänk om vi hade fått dåligt besked och sedan får höra hennes gnäll det första vi gör... Somliga ska inte jobba med andra människor! Suck.

Blev tillbakaflyttade en dag till så idag går vi in i vecka 10 (9+0). 

Älskade LillBus   

Testing testing :)

Tänkte att jag ska skriva ner de symtom och egenheter jag dragit på mig så här långt. 

Kan vara lite kul att kunna gå tillbaka om ett tag och se hur det förändrats och utvecklats :)

*Jag mår illa för jämnan, enda gången det är borta är när jag äter och ibland när jag tagit en Postafen.

*Iom illamåendet så är det riktigt jobbigt att åka bil. Jag som älskar att köra och åka bil är helt plötsligt åksjuk.

*Känslosam. Blir arg lättare, men även ledsen och berörd. Gråter för de mest pinsamma saker ibland.

*Kissnödig. Speciellt nattetid. 

*Ömma och svullna bröst. Blodådrorna är mycket tydligare och bröstvårtorna är snäppet större än vanligt.

*Sugen på saker. Kassler, citron och räkor står högst upp på min lista just nu.

*Molvärk till och från. 

*Hungrig för jämnan.

*Svårt för dofter. Fick springa och spy när ett barn fes i min närhet, haha. 

*Huvudvärk. Intensiv huvudvärk som kommer och går.

*Får kväljningar när jag borstar tänderna.

*Uppblåst och gasig mage.

Idag är vi i vecka 8+4 (eller 7+6 enligt VUL).

Älskade, älskade bebis. Om du bara visste hur mycket vi längtar efter dig. 

Så länge du mår bra och växer som planerat så kan jag ta alla krämpor i hela världen.

Börjar bli förkyld och känner mig allmänt ur balans, därav min frånvaro.

Med lillbus i magen går det bara bra. Illamåendet kan vara gaaanska intensivt emellanåt och jag behöver äta ofta för att hålla det (någorlunda) under kontroll.

Tröttheten sitter i också, så det blir minst en tupplur per dag. Men än så länge kan jag sova rätt okej på natten. Måste upp o kissa 1-2 gånger, men somnar som fort som tur är :) Sen är jag lite känslomässigt ur balans och skrattar ich gråter om vartannat, men jag njuter av varje minut   

Sambon har berättat för chefen + några arbetskamrater nu, så när han kommer tillbaka från semestern så lär alla veta om det ;) Han var stolt som en tupp efter att ha berättat. Äntligen är det vår tur att få berätta :) 

Idag blir det en lugn dag här hemma, jag har bänkat mig med laptopen i knät framför tvn. Lagom slappt o skönt :)

Igår 09.00 hade vi tid för VUL på sjukhuset i grannkommunen. Vi åkte hemifrån runt 08.00 och det var en lååång resa. Vi var spända, oroliga och samtidigt väldigt förväntansfulla. Sambon har hela tiden varit övertygad om att allt ser bra ut, men jag har varit helt inställd på att det ska se dåligt ut. Hur som helst...

När vi kommer fram och anmäler oss i receptionen så säger tjejen i kassan att jag inte finns med i datorn, men att det antagligen beror på att de missat att lägga in tiden bara. 

Vi får order om att gå upp till gyn direkt och anmäla oss där i stället. När vi kommer upp o anmäler oss så visar det sig att de ombokat min tid till den 13, alltså 2 dagar senare.

Då var både jag och sambon i upplösningstillstånd och visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Det värsta är att de inte ens hört av sig! Suck. 

Hon såg att vi inte bodde i samma kommun så hon sprang iväg och letade efter någon annan i stället och efter en lång stunds olidlig väntan kom det en annan kvinna och ropade upp mig. Underbart!

Väl inne hos läkaren så trodde hon att vi var där för att kika på äggblåsor så vi fick uppdatera henne lite :) Tydligen så står det inget i min journal om att vi blivit gravida eller anledningen till gårdagens besök. Rörigt? JA!

Väl uppe i gyn-stolen så såg vi direkt att det låg en liten "klump" i magen. Lycka!

Efter några sekunder kunde vi även se ett hjärta ticka, vilken underbar känsla. Jag upprepade för sambon flera gånger; Älskling, kan du fatta att det där är vårt barn!? 

Bebis var lite mindre än beräknat så hon drog bak oss ett par dagar till 7+0 i stället för 7+5 som vi trodde. Men det gör inget, huvudsaken är att vår älskade lillskatt mår bra   

9,3 mm kärlek