Kan inte riktigt förstå att VI har lyckats bli med barn och jag kan nästan bli irriterad på mig själv för den lycka och glädje jag känner.
Vi har ju alltid varit de som fått höra/läsa om andras lycka och glädje. Nu står vi helt plötsligt på andra sidan och jag kan fortfarande inte fatta hur det gick till.

Samtidig som man vill skrika ut för hela världen att vi har en bulle i ugnen så vill man också skrika ut hur j*vla mycket vi kämpat för det. Jag vill inte att folk ska tro att vi lyckades på första försöket, utan jag vill att folk ska inse vilken kamp det varit under dessa år. Jag vill att alla ska veta och förstå hur mycket vi kämpat, slitit och gråtit...

4,5 års aktiva försök och 6 år utan skydd, och helt plötsligt är det VI som får andra att känna samma sorg och avund som vi så många gånger känt. Det är underbart, men samtidigt gör det så ont.

I måndags ringde jag gyn i grannkommunen för att försöka få en tid till VUL.

Mina symtom hade nämligen minskat och många hade mer eller mindre avtagit helt, plus att jag haft lite värk och en liten blödning. Dessutom hade mina gravtester blivit svagare :(

Det var med darrig röst jag ringde och berättade för kvinnan i andra änden. Hon var till en början inte särskillt intresserad och förklarade mest att det lät som att bebis dött samt att det inte finns så mycket man kan göra då :(

Förklarade att vi mår skit och är så oroliga att vi knappt vet vart vi ska ta vägen. 

Hon berättar iaf att det inte finns en enda tid på hela veckan så mina förhoppningar om att få komma in var lika med 0 ungefär. Men efter att ha läst min journal ändrades hennes attityd helt (antagligen läste hon om vår kamp och barnlöshet tillsammans med behandlingarna vi genomgått) och helt plötsligt säger hon att vi måste åka dit nu på en gång.

Vi bor som sagt över 3 mil bort så vi slängde oss in i bilen och åkte. Sambon gasade för fullt och jag satt intill och skakade som ett asplöv av oro :( Fy fan, resan in kändes som en evighet!

När vi kommer fram till gyn och anmäler oss så kommer den ut en man och en kvinna efter en stund o ropar in oss. 

Vi får följa med in och berätta snabbt om symtomen, blödningen och vår oro. Pratar även om hormonstimuleringarna. Sen är det dags för domen; ultraljudet.

Hoppar upp i gynstolen och mannen börjar med en vanlig undersökning för att kolla om det finns någon blödning. Tack o lov ser det bra ut och han hittar inga tecken på det. Efter det var det kvinnans tur att känna på livmodern och livmodertappen samtidigt som hon la halva sin tyngd på magen. Aj! Det var sådär skönt kan jag säga ;)

Sen är det dags att kolla hur det står till med lillbus och med en gång ser vi att han/hon vuxit rejält sen vi var inne sist. Skönt! 

Till sist ser vi även hur hjärtat slår och läkaren förklarar att allt ser bra ut. L Y C K A! 

När vi kommer ut från läkaren så möter vi kvinnan jag pratat med i telefonen. Det enda hon säger till oss är "du är sen". Öööh, jag fann mig inte riktigt och svarade bara något i stil med att vi åkte så fort vi bara kunde plus att det faktiskt var en del trafik på vägen. Efteråt var jag så irriterad att jag nästan kokade.

Tänk om vi hade fått dåligt besked och sedan får höra hennes gnäll det första vi gör... Somliga ska inte jobba med andra människor! Suck.

Blev tillbakaflyttade en dag till så idag går vi in i vecka 10 (9+0). 

Älskade LillBus