Dag 4 med Provera idag och biverkningarna känns för tillfället lite mindre.

Snart ätit halva kuren, härligt!

Pratade barn vid frukostbordet idag, det är en blandning mellan hopp och förtvivlan när man pratar om det. Ena sekunden känns det så nära, så nära. Men sen känns det så långt bort att man nästan skäms för att man ens tänker på det eller fantiserar om hur livet skulle se ut med en son eller dotter.

Började göra en videodagbok igår som jag tänkte kunde vara kul att ha i framtiden.

Men oj så svårt det känns att prata för sig själv och om så djupa saker. Efter 9 omtagningar blev jag någorlunda nöjd, men jag har ännu inte visat klippet för mannen i huset. Det tar vi någon annan dag   

På tal om något helt annat; Va skönt det är  att se andra ofrivilligt barnlösa här i bloggvärlden (missförstå mig rätt). Naturligtvis önskar jag att ingen av oss hade befunnit sig i den här situationen, men det känns ändå skönt att veta att vi inte är de enda. 

De i vår närhet deklarerar mer än gäääärna att det tog sig på första försöket och till slut tror man ju att vi är de enda som inte lyckas. Men här är vi många som kämpar och vägrar ge upp hoppet om en liten knort