Jag har varit sjukt bitter på att jag typ är den enda som inte blivit gravid. Nästan alla som ligger i mappen "Ofrivilligt barnlösa" på datorn har lyckats. Nu har ju vi också gjort det...

Samtidigt som jag är otroligt lycklig så kan jag inte låta bli att känna lite dåligt samvete för de som ännu inte fått sitt plus. För jag brukade ju också vara på den "sidan"...

Jag vet hur jobbigt det kan vara att gå in på någons blogg och läsa om deras lycka, och jag vet hur jävla ensam man känner sig när bloggare efter bloggare blir med barn. Såklart att man blir glad för deras skull, men smärtan kommer ju ändå..

Får dåligt samvete för att jag skriver om lyckan i den här bloggen. Kanske att man borde stänga den här så småningom och starta en annan? Fast samtidigt så är ju vår ofrivilliga barnlöshet grunden till allt.. Äh, jag vet inte.

Jag vet hur det känns och jag vet hur mycket känslor det kan riva upp   

Har inte känt av så mycket symptom igår och idag så nu börjar jag bli rejält nojig :(

Tänk om det är ett mf på gång... 

Sambon håller lugnet och säger att det säkert kan gå upp och ner, men jag vill ju veta.

Sen VILL jag ju känna alla symtom och sucka över illamåendet o de ömma brösten.

Lilla älskade bus, stanna i min mage nu!

Kan fortfarande inte riktigt förstå det. Så overkligt att jag blir helt fnittrig när jag kommer på att det faktiskt är sant. Gjorde ett nytt gravtest idag som var mycket starkare än det förra så det känns riktigt skönt. Sen är ju inte det någon garanti för att det går bra, absolut inte, men det är ändå betryggande att se   

Från förra veckan (eller om det var i början på den här veckan kanske, minns inte riktigt).

Dagens test.

I övrigt mår jag rätt okej just nu. Illamåendet kommer och går lite, men det är väldigt hanterbart än så länge.

Tröttheten känner jag av mer och mer så där försöker jag lyssna på kroppen så gott det bara går.

L Y C K A    

Har varit ganska förskonad mot tröttheten hittills -fram tills nu.

Hjälp, jag skulle kunna somna ståendes just nu tror jag! Zzzzz...

Känns som evigheter till vårt VUL och dagarna går galet segt just nu.

Ska bli så spännande, och samtidigt så skrämmande. Tänk om....

Nä, det måste gå bra nu!

Har berättat för bådas familjer nu. Gladast blev nog moster, mormor,

faster och farmor :) Dock tog det ett tag för den blivande farmorn att smälta

nyheten (även om hon visste om våra behandlingar). Men på kvällen fick vi 

ett underbart sms där hon skrev hur glad hon var   Alla blev såklart (hoppas vi iaf)

glada, men vissa visade det tydligare än andra. 

Förklarade dock att det är tiiiiidigt och att mycket kan hända ännu, men det kändes ändå

skönt att få dela med oss av vår hemlighet :) Sen mådde jag rätt illa och var allmänt ur

balans så de hade säkert börjat undra ändå, haha.

Sambon är helt fantastisk och servar mig och ser till att vi (jag och bebis) mår bra. Sen har

han infört obligatoriska "gosa med magen-stunder". Supermysigt när man hör honom prata

och viska samtidigt som han pussar magen. 

Får nästan nypa mig själv flera gånger om dagen för att inse att det verkligen är sant.

Första spyan -check!

Illamående -check!

Molvärk- check!

Svettningar -check!

Hunger -check!

Sura uppstötningar -check!

Men fasen va jag älskar varje minut  

Sambon pussar magen flera gånger om dagen och gör allt han kan för att underlätta vardagen.

Älskade klippa, du kommer bli världens bästa pappa! 

Jag har nog inte fattat det än, och än mindre sambon.

Vi bara går här hemma och ler. Kan vi ha haft sån tur? Vi som inte ens gjort IVF ännu.

Känns nästan lite för lätt på något sätt, även om vi försökt i fyra och ett halvt år snart o varit oskyddade

i sex år. Men det känns ändå lite för bra för att vara sant. Specielllt när det gäller min kropp.

Tack till alla er som kommenterat, jag satt och bölade när jag läste era fina ord igår  

Ser ni min nya, fina kategori? :) Iiiih! Kan fortfarande inte fatta att det är sant.

Skrattar och ler samtidigt som glädjetårarna rinner för fulla muggar. G.a.l.e.t är bara förnamnet!

Tänk att det fina lilla ägget vi såg på VULet blev befruktat, helt knasigt.

Har iaf pratat med både kliniken och mödravården idag så vi ska på hälsosamtal i slutet på juni och sen blir det ett tidigt VUL i början på juli. Känns helt ofattbart att jag ringer dessa samtal. Det är ju sånt bara andra får göra. 

Hoppas, hoppas, hoppas att vårt älskade lilla pyre vill stanna nu   

Idag känner jag mig mer fulländad än någonsin! Äntligen!!

Ibland är orden överflödiga...