Var o lämnade blodprov igår, men vet ju redan med 99,9% att det inte varit någon ÄL.

Nu inväntar vi nästa mens och jag hoppas att den kan vara lika puntklig som sist så att jag kan planera lite. 

Ska ju vara en dubbeldos denna gången, så nu hoppas jag att det visar i slutet på december eller i början på januari att det faktiskt blivit en förbättring. 

Fick en kommentar av en familjemedlem igår som gjorde att jag på två sekunder ångrade att vi någonsin berättat om vår kamp och resan hittills.

Anledningen till att vi höll det för oss själva från början var ju att vi inte visste om vi kunde lita på dom och att vi inte var säkra på om det skulle ligga till vår "fördel" om dom visste. Och efter kommentaren igår så är jag ännu mer tveksam. Så tråkigt att man ska behöva känna så här   

Ibland är det jätteskönt att de i vår närhet (inte alla dock) vet, men ibland så känns det som att det kunde kvitta. Tanken var ju att de skulle kunna förstå oss, stötta oss och respektera oss. Men nä då, det är tydligen okej att säga vad som helst. Uppenbarligen.

Jag tror inte att det var meningen att såra mig, men det gick liksom inte undgå  

Hädanefter kommer jag inte alls dela med mig av lika mycket, de får helt enkelt fråga om de vill veta något. O vill jag inte prata så får dom helt enkelt acceptera det. 

Nu ska jag läsa ikapp lite bloggar...