Hittade den här på YouTube för något år sedan, den säger så mycket och jag tror att många som är i vår

situation känner igen sig väldigt mycket i det hon sjunger. Underbar  

Igår var vi äntligen iväg på VUL;et.

Hade en jättebra manlig överläkare som började med att kolla vänster äggstock.

Där konstaterade han att det fanns nån/några yttepyttesmå äggblåsor som med andra ord är värdelösa. Jaha...

När han kom till den andra äggstocken såg jag direkt att den var större och hade ett annorlunda utseende mot den vänstra. Efter typ två sekunder sa läkaren att det var PCOS och att det inte var något snack om saken.

Han visade på skärmen och det gick inte annat än att hålla med, det var verkligen uppenbart. Jaha, igen.

Gick tillbaka till hans rum igen och pratade om hur vi ska fortsätta, det blir dubbeldos Pergo i dec och jan och eventuellt med hjälp av Provera också. Sedan ska det vara en behandlingsfri månad med VUL och efter det kanske vi går över till sprutor alternativt IVF.

På ett sätt känns det som en lättnad eftersom jag misstänkt det så länge och har så många symtom, men å andra sidan känns det som ännu ett hinder som vi måste bestiga. Jag vet liksom inte riktigt på vilket ben jag ska stå på. 

Sambon tycker att det är skönt och menar att nu vet vi äntligen vad det är vi har för "motståndare", och det har han ju faktiskt lite rätt i. Men samtidigt så hade jag ju helst sluppit en PCOS-diagnos.

Bryt ihop - bit ihop och kom igen.

Måste även skriva ett stoooort grattis till fina Marielle som äntligen plussat, jag är så glad för er skull