Idag var det återigen dags för ett besök hos bm. Skulle egentligen tagit blodprover, men labb hade redan stängt så jag får ta det efter helgerna i stället. Urinprovet och blodtrycket var bra iaf. 

Hade haft sammandragningar och yrsel/illamående till och från hela dagen så det kändes skönt att höra att blodtrycket höll sig på en normal nivå. 

SF-måttet hade ökat rejält och jag låg nu på 31, alltså i överkant. Lillkillens hjärtljud låg på 144 och han pendlade mellan 145-150 ungefär när vi var inne på förlossningen så det verkade normalt o bra :)

Efter besöket hos bm åkte vi upp en snabbis till stan för att se om vi kunde hitta något att ha på oss på julafton. Det var lättare sagt än gjort och orken tog slut rätt snart så då styrde vi volvon hemåt i stället. 

Nu ska vi sätta oss och betala lite räkningar, alltid skönt att ha det gjort.

Jag har funderat fram och tillbaka på en sak: MÅSTE man vara rädd inför en förlossning?
Många av de jag pratat med om förlossningen fnyser när jag berättar att jag inte känner mig rädd och för nån vecka sen fick jag ett mess där det stod "Har du blivit något rädd än?".
För mig är förlossningen något jag längtat efter i flera år och det är tillfället som kommer att föra oss samman med vår efterlängtade son. Sen fattar jag ju att det kommer göra galet jävla ont och att jag antagligen kommer vilja åka hem 20 gånger innan han är ute - men jag känner mig inte rädd.

Orolig och nojig inför att spricka så att det uppstår komplikationer i framtiden, det är jag däremot! Men rädd? Näe.

Jag känner mig snarare förväntansfull och längtar tills vi plingar på förlossningens dörrklocka nästa gång. Men det får vänta, först ska vi ta oss förbi 2012 och sen ytterligare några veckor :) Men sen...

Bild från CTG-mätningen på förlossningen häromdan.