Pratade med kliniken nu om blodprovet jag lämnade i måndags och det låg på 30 (!!).

Jag blev helt stum i telefon och sköterskan verkade lika chockad som jag.

Detta innebär alltså att jag faktiskt kan ha/ha haft ägglossning den här månaden. 

Inser ni hur stort det är? Första tillskymmelse till ÄL på gud vet hur många år.

Har haft lite ont i höger sida (typ vid äggstocken) emellanåt och hade även lite 

typiska ÄL-flytningar för några dagar sedan. Nu i efterhand hittar jag en mängd tecken och nu molar det till och från. 

Enligt kliniken så kan det vara ÄL-chans vid 20 - 40 och jag ligger ju alltså mittemellan.

Även OM jag inte får någon ÄL nu så är vi ändå så nära som det bara går och jag fullkomligt svävar

på moln just nu. Som vi väntat på det här tillfället!

Nu blev ju dock våra planer lite omkastade så hon skulle höra med doktorn vad han tyckte om framtiden.

Kanske blir det så att vi får testa några månader till med Pergo nu när det äntligen gett resultat.

Jag är så glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Tänk att lite ÄL kan göra en människa så lycklig   

Åh, idag är en sån där grubblar-dag. Jag funderar och analyserar sönder allt och hoppet om att vi någon gång ska bli föräldrar är väl lika med noll en sån här dag.

Jag är l.i.v.r.ä.d.d att jag inte har någon ÄL alls, att ägglådan är tom och att IVF:erna kommer vara helt bortkastade.

Läste för ett tag sedan att många med PCO-s får fina ägg, men att problemen börjar när äggen inte släpps.

Men mina ägg har ju varit 6 mm som störst (med dubbeldos Pergotime dessutom). Så mitt problem lär ju knappast vara att de inte vill släppa utan snarare att de inte vill växa. Jäkla mini-ägg, dvärg-ägg, skit-ägg! Varför växer ni inte? Finns ni ens?

Har börjat komma till vägskälet där vi funderar på om vi ska berätta för de i familjen som ännu inte vet. På ett sätt vill jag berätta, men på minst dubbelt så många sätt vill jag inte berätta. Tror ändå inte att vi kommer få något stöd i det och då kan vi lika gärna fortsätta tiga. Samtidigt som man såklart önskar att alla som står oss nära ska veta. Svårt!

Någonstans tycker jag att man ska förtjäna att få veta en sån sak, det är ju det innersta vi har och det som betyder mest av allt för oss just nu i livet. Men när är man förtjänt egentligen? Blir man ens det? Eller är det jag som ställer för höga krav på våra anhöriga? Kanske.

Mitt i alla funderingar så måste jag ändå säga att jag är så tacksam för att vi berättade för mannens chef. Det är aldrig några problem att ta ledigt för VUL och klinikbesök och det underlättar något enormt  för oss 

Så tack!

Nu har det gått ett par dagar sedan sista Pergon togs, men det känns verkligen otroligt skönt!

Inte för att jag tror att det kommer ta sig den här månaden, utan för att jag vet att nu får vi hjälp med IVF.

Helt knasigt egentligen att man faktiskt kan längta efter att börja med IVF. Det har ju alltid funnits med i bakhuvudet och vi har pratat mycket om det här hemma, men nu längtar jag verkligen. 

Samtidigt är man ju lite rädd för att det blir så definitivt, vi får våra försök och sen får vi bekosta resten själva eller hitta andra vägar.

Skräckblandad längtan skulle man nog kunna säga.

När jag pratade med sköterskan från kliniken så kunde vi bara konstantera att det verkligen har funnits gott om graviditetschanser under alla dessa år och att det nog är dags att gå vidare nu. Vi har ändå gjort allt vi kunnat i flera år nu utan resultat så nu får vi helt enkelt öppna lite andra dörrar och se om lyckan kan finnas där bakom i stället.

Nä, dags att sätta lite fart med maten, blir potatismos och korv idag. Enkelt och ganska gott. Japp, så får det bli!

Så, nu har jag pratat med kliniken och det var (som väntat) ingen ÄL förra månaden heller.

Pratade även om framtiden och om hur vi ska göra nu och att vi känner att det bara står still. 

Så när den här cykeln är klar så ska jag ringa kliniken igen och då kommer vi antagligen få sätta upp oss på väntelistan till IVF. Underbart, pirrigt, skrämmande, fantastiskt är nog orden som kan beskriva hur det känns just nu.

Fantastiskt skönt att det äntligen händer något, och samtidigt skrämmande eftersom vi bara har ett visst antal försök då. Nu hoppas jag att mina äggstockar börjar samarbeta så att jag får ÄL någon gång, det känns ju som en förutsättning liksom  

Vi ska börja med IVF.. Vi, vi, vi. 2013 SKA vi ha oss en liten knort    

Idag är det ett år sedan vi var på kliniken för första gången så jag tänkte slänga ihop en liten lista med vad vi gjort och vad som hänt under året  

*Jag har haft mens 9 gånger (januari 2011 - januari 2012) varav 5 har varit spontana. Resten tack vare Provera.

*Jag har tagit blodprov 7 gånger, varav 6 ggr för att se eventuell ägglossning.

*Jag har inte haft en enda ägglossning, varken de gånger vi varit på VUL eller tagit blodprov.

*Jag har ätit hormoner i 50 eller 60 dagar sammanlagt.

*Jag har varit på 4 VUL.

Lite har det allt hänt, men jag hade ju självklart önskat att vi hade kommit längre vid det här laget.

Snart dags för ännu en dubbeldos Pergo och sen blir det något annat (injektioner eller IVF). 

Lite medvind nu tack! 

Varit på vårt VUL nu..

Trots dubbeldosen med pergo så hade äggblåsorna inte blivit något bättre än sist med enkeldos, snarare tvärtom.

Hade inte så höga förhoppningar, men självklart är man besviken. Grymt besviken.

Nu blir det en omgång till med dubbel dos och sen hade kliniken "annat i bakfickan", som läkaren uttryckte det.

Jag hoppas att vad de än har i bakfickan så är det något som ger resultat. 

I övrigt mår jag fortfarande riktigt illa till och från. Någon som vet hur länge det håller i sig efter en pergo-kur?

Är på dag 11 idag så åt sista tabletten i förrgår.

Så, nu var det nya året här. På ett sätt ser jag fram emot 2012 eftersom det omöjligt kan bli värre än 2011, 

men samtidigt så bävar jag för att det är ett nytt år och därmed dags att vända blad i kalendern.

På bebisfronten då? Inget nytt.

Mensen ville inte dyka upp nu heller så 4 dagar efter avslutad kur dök den äntligen upp och idag är jag inne på min andra dag med Pergo. Äter ju dubbel dos denna månaden (för första gången) och i natt vaknade jag av att var fullkomligt simmade i mitt eget svett i sängen. Mysigt!

Blodvallningar till förbannelse, milt sagt!

Idag har jag även mått illa och pendlar lite mellan att vara varm och kall, men i övrigt mår jag väl som jag räknat med.

Har en liten, liten förhoppning om att vi kanske får se en (eller fler) fina äggblåsor på VULet *hoppas*.

2012 ska bli vårt år! Efter alla år av längtan och försök så är vi värda det. Alla vi ofrivilligt barnlösa som kämpar är värda det   

Idag om ett år, alltså 1 januari 2013 ska vi antingen vara gravida eller föräldrar. Det bara måste bli så!

Den här omgången mår jag rejält illa till och från, mest ett par timmar efter jag tagit tabletten.

Men det rör mig egentligen inte överdrivet mycket, har ändå inte så mycket planer de närmsta dagarna..

Desto värre lär det nog bli med pergon sen, men ger det mig ÄL så är det värt alla dubbeldoser i hela världen   

Nu håller vi tummarna här hemma för att mensen infaller när vi tror och att vi kan åka till kliniken för VUL i början på januari.