1 januari 2012 skrev jag följande i bloggen: 

"2012 ska bli vårt år! Idag om ett år, alltså 1 januari 2013 ska vi antingen vara gravida eller föräldrar. Det bara måste bli så".

Januari:

Åt kur nr 3 med Pergotime, första dubbeldosen. Gav dessvärre inget resultat och besvikelsen var stor efteråt.

Februari:

Pratade om IVF igen och bestämde med kliniken att det snart är dags att gå vidare. Funderade mycket på om vi skulle berätta om vår kamp för våra familjer, men valde att avvakta.

Åt ytterligare en dubbeldos med Pergotime och progesteron-provet visade att jag kanske haft ÄL. Det kändes stort!

Mars:

Hade en ostimulerad cykel och ville mest att tiden skulle gå. Hamnade i något mellanläge där vi inte visste något om framtiden och vad som var planerat.

April:

Åt en dubbeldos med Pergotime - ingen ÄL. Tyckte att tiden gick segt och det mesta kändes hopplöst. 

Maj:

Var på ännu ett VUL och läkaren föreslog att vi skulle höja dosen ytterligare och köra på en trippeldos Pergotime. Hade en jobbig tid privat så det var mycket annat som tog fokus och jag kände mig inte speciellt taggad. Kände en del molande i magen efter Pergo-kuren och började få upp förhoppningarna lite. Kanske var det vår tur att få ägglossning? 

På VULet den 28 maj hittade läkaren en äggblåsa på 12 mm i min vänstra äggstock och lyckan var enorm. Äntligen hade vi en ärlig chans! 

Juni:

1 juni fick vi äntligen ett positivt ägglossningsresultat och jag grät av glädje. Å ena sidan så ville jag så gärna tro på att det skulle lyckas - å andra sidan kände jag mig säker på att det skulle misslyckas. Det var många dagar som vi kastades mellan hopp och förtvivlan innan vi äntligen fick ett positivt graviditetsbesked den 13 juni. 

Jag grät så jag skakade när jag berättade nyheten för sambon, mamma och min syster. Herregud, hade vi äntligen lyckats? Helt otroligt! 

Följande dagar och veckor svävade vi på moln här hemma. 

Juli:

Var på vårt första VUL och fick se ett tickande hjärta. Det var utan tvekan något av det häftigaste vi någonsin varit med om och när vi kom ut i bilen brast det för mig och jag bara grät av lycka. Tänk att den där lilla bönan på 9,3 mm växte inuti min kropp. Gjorde även ett akut ultraljud några veckor senare eftersom vi misstänkte att graviditeten avstannat. Men allt såg bra ut och lillbus var nu 20,4 mm stor och verkade må bra.

Började känna av fler och fler graviditetssymtom så som illamående, sug efter saker, hunger, trötthet m.m

Augusti:

Var på inskrivningen på mvc och fick tiden till vårt rutinultraljud. Spydde en hel del och gick ner i vikt.

September:

Köpte en overall till lillbus från Polarn o. Pyret. Kändes helt magiskt att äntligen kunna köpa den overallen vi kikat på i så många år. Började läcka mjölk och var på rutinultraljud. Foglossningen blev värre och värre så var hos barnmorskan på en extratid för att prova ut ett foglossningsbälte. Fick även känna de första buffarna, om än väldigt svaga.

Oktober:

Åkte till Göteborg för att kolla könet på lillbus och fick veta att vi väntar en liten kille. Äntligen visste vi och hela vägen hem satt vi och fantiserade om hur det skulle bli att vara föräldrar till en liten E. 

Gick in i vecka 20 och passerade ytterligare en milstolpe på vägen. Började få en rejäl bebiskula och började drömma de mest konstiga drömmar. Sambon fick även sin allra första spark av lillkillen och längtan blev om möjligt ännu större.

Inhandlade en garderob till lillen och började tvätta och hänga in hans kläder allt eftersom.

November:

Nu började magen växa rejält och sammandragningarna blev bara fler och fler. Fick ett erbjudande att börja föräldragrupp redan nu och vi nappade på det. Började fundera mer och mer på hur jag vill ha förlossningen och läste på allt jag kunde om psykoprofylaxandning. Hade ett par rejält stressiga veckor som bidrog till ökade sammandragningar.

December:

Besök hos barnmorskan i vanlig ordning och avslut på föräldragruppen. Gick in i vecka 30 och hämtade hem vår vagn som vi längtat efter så länge. Känns fortfarande helt overkligt att det står en barnvagn i vårt hem! Var på en föreläsning på sjukhuset där vi ska föda och hann även med ett besök på förlossningen en kväll när sammandragningarna eskalerat och kändes annorlunda. Efter diverse tester visade det sig att läget var lugnt och att det antagligen berodde på stress. Firade jul med bådas familjer och njöt av alla klappar till lillkillen. Han är verkligen efterlängtad vår lille E   

2012 har varit det bästa året i våra liv - och 2013 kommer slå det med hästlängder. 

2013 kommer bli året då vi blir hela på riktigt och kan få njuta av det liv vi så länge velat ha.

Älskade, älskade E - snart ses vi!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Herregud, nu var det verkligen längesen jag skrev något här. Datorn är knappt på här hemma längre och det är rätt trist att skriva från mobilen, men här kommer iaf ett litet livstecken från oss :) Lillkillen är snart 5 månader och vi njuter för f...

På lördag är lillen tre månader. Herregud, vart tar tiden vägen? På ett sätt känns det som han kom igår och på ett annat sätt som att han alltid funnits här hos oss. Annars går allt bra här hemma. Skrikfesterna har minskat och han är jätteredig m...

Igår var lillprinsen åtta veckor gammal och han utvecklas massor just nu! Skrattar, jollrar och börjar så smått att upptäcka sina händer (som för övrigt tycks vara väääldigt goda). Kvällarna är kämpiga.. Det skriks oavbrutet emellanåt och man känne...

Loggade in på FK idag och såg det här:   Alltså, fattar ni hur stort det här känns? Ska vi få barnbidrag!? JAAA! Dessutom såg jag igår att lillkillens namn gått igenom nu. Tänk att min son finns i registren och att jag står som mamma. Helt galet...

Lillkillen ligger i pappas famn och sover och jag passar på att få lite gjort vid datorn.    Idag har vi haft en riktig mysdag jag och lille E. Massa mys och närhet. Underbart. Det är verkligen helt ofattbart hur stark kärleken kan växa sig på mi...