Herregud, det känns snart som att vi kan skaffa klippkort till förlossningen :/

Sambon jobbade kväll i lördags så jag tog ut den fyrbente på en liten promenix som vanligt. Det hade kommit ett tunt lager med nysnö och jag gick lika försiktigt som jag brukar. Dels med tanke på fogar och sammandragningar, men även på eventuell halka.

Helt utan förvarning halkar jag till och faller till marken samtidigt som jag slår mitt högra knä rätt in i magen för att sedan "välta" åt sidan och hamna med magen rätt i backen. Helvete. Smärta!

Försöker kravla mig upp samtidigt som tårarna bara sprutar och magen värker. Väl inne ringer jag upp sambon på jobbet och snörvlar fram att jag ramlat. Vi bestämmer oss för att ringa förlossningen för att rådfråga och de tycker att vi ska ta oss in direkt. Hon försäkrade oss om att det säkert inte är någon fara med lillen, men det är alltid bra att vara på den säkra sidan.

Sambon får ringa sin jobbarkompis som kan ta över hans pass och efter ett tag var han hemma. Tårarna sprutade på mig och jag hade nu så ont att jag knappt kunde gå. Benen hängde liksom inte med och det värkte både högt och lågt, men mest kring magen, benen, höfterna och rätt över muffen. 

Att då knö in sig i en bil och spendera 35-40 minuter sittandes som ett fån var ingen höjdare och jag grät av smärta och oro. Det gjorde ju inte saken bättre av att lillkillen var ovanligt lugn i magen. Fy :(

Väl framme på förlossningen fick vi komma in på ett undersökningsrum och sköterskan meddelade att vi skulle få en CTG kopplad. Sedan försvann hon och vi satt ensamma i cirka 30-40 minuter innan vi hörde något igen. När hon sedan kom tillbaka med maskinen hade de nyss haft en förlossning så hon ursäktade sig så mycket och kopplade på ctgn. Lillen låg konstigt så sambon fick hålla ena dosan under hela undersökningen samtidigt som jag skulle hålla koll på eventuella rörelser. Hjärtljuden pendlade mellan 130-190 så han var minst sagt aktiv där inne och efter ett tag började han böka och knöka. Underbara känsla! 

När CTG-kurvan var färdig larmade vi och en sköterska kom in och förklarade att hon skulle höra efter med läkaren också så att han kunde undersöka mig. Efter att hon gått ut tog det över en timme innan någon kom in igen. Det var en lång timme och när hon väl återkom så var det för att ge oss klartecken för hemfärd eftersom CTGn såg bra ut.

När vi skulle ut till bilen igen nästan skrek jag av smärta och sambon fick backa upp bilen så långt han kunde mot ingången och sedan hjälpa med att få med benen. Väl inne i bilen var jag helt färdig och svulten som en gris så vi stannade vid Mc Donalds och tog driven innan vi åkte hemåt igen. På hemvägen hade vi antagligen retat upp lilleman tillräckligt för han var sjövild emellanåt och sparkade både högt och lågt. Älskade du!

Gårdagen spenderade jag i soffan men på eftermiddagen började det kännas lite bättre tack o lov. Idag känns det ännu bättre, även om det fortfarande gör ont, så nu har jag tom vågat mig ut på en kort promenad runt huset med den fyrbente. Utan att halka!

__

I morgon är det dags för besök hos bm igen och jag ska ta upp min huvudvärk. Den är allt annat än rolig just nu och i morse när sambon gick upp vid 05.00 satt jag i soffan och grät av smärta. Det plus illamående, protein i urinen, svullnad och vikökning får ju mig att tänka på hf, men mitt blodtryck har ju legat bra hela tiden så vi får väl se vad det visar i morgon. Förhoppningsvis bara något tillfälligt. 

Mamma älskar dig!

Svullnaden går upp och ner, men viktökningen verkar ha klingat lite för tillfället vilket känns skönt. Har dock en envis huvudvärk och känner mig allmänt olustig så jag bestämde mig för att ringa förlossningen förut och rådfråga. Det var samma barnmorska som sist som svarade och hon är allt annat än intresserad och tycker mest att man är jobbig som ringer känns det som, suck.

Förklarade iaf hur jag mår och hon kikade i min journal och avfärdade min oro med att blodtrycket minsann låg bra när vi var hos barnmorskan den 22e. Det låg på 115/nånting och vid inskrivningen låg jag på 140/nånting så något högt blodtryck hade jag definitivt inte. Dessutom var jag ju på tillväxtultraljud häromdan och det visade ju heller inget så jag kunde antingen vänta tills nästa bm-besök eller ringa o fråga om de hade tid för blodtryckskoll idag. Proteinen i urinen förklarade hon med att det kunde vara flytningar och sen var det bra med det, typ.

Tackade så mycket och sa att jag antagligen skulle höra efter med mvc och se vad de har att säga, men samtidigt så blir jag så irriterad för att det inte känns som man blir tagen på allvar. Dessutom kändes hela samtalet som "lilla gumman, du slösar min dyrbara tid". Jaja. Har ju en tid hos bm om några dagar så jag får vänta tills dess om det inte blir värre. Antagligen är det inget, men som förstföderska känner man (jag) mig extra nojig.