Sedan vi var hos första eller andra besöket hos vår bm så har vi funderat på en sak här hemma... När vi fick alla tider för besöken fram till förlossningen så berättade barnmorskan att sambon får vara med på alla - utom ett. Valet var vårat men på ett av besöken måste jag komma själv enligt deras policy.

Sambon har varit med på alla besök, ultraljud, läkarbesök, gynbesök, provtagningar och annat genom hela den här resan och det känns jättekonstigt att han ska bli portad från ett besök när det gäller vårt barn. Han vill ju vara där lika mycket som jag och för oss är det en självklarhet att vi gör allt tillsammans. Tror de att jag som kvinna inte kan prata om det jag vill när sambon är med? Eller ska vi prata om något som män inte "får" höra?

Hur ser det ut för er andra? Har ni fått några direktiv kring detta? 

Är iofs ingen stor sak så, men man blir ju lite fundersam (och nyfiken)...

Igår var det alltså dags för vårt TUL för att se om lilleman var stor eller om fostervattensmängden kanske var för stor iom mitt skenande sf-mått.

Mottagningen ligger i samma lokaler som infertilitetskliniken så det är alltid en väldigt speciell känsla att gå in och sätta sig i soffan där vi suttit så många gånger förut.

Igår när vi kom in pekade sambon mot barnmorskornas kontor och då sitter "vår" barnmorska A där inne. Hon är den som tog emot oss vid första utredningen och har följt vår resa ända fram till sista omgången med Pergotime. Både jag och sambon blev helt lyriska av att se henne och vi väntade tålmodigt på att hon skulle vända sig om och förhoppningsvis se och känna igen oss.

Efter kanske 10 min så kommer hon ut och ropar upp mitt namn och inser sedan att hon känner igen oss :) Hon grattade så mycket till magen och vi pratade lite snabbt om vilken behandling det tog sig på och hur underbart det är. Det kändes verkligen så kul att få se henne igen :)

Sedan hänvisas vi in till rummet där jag haft typ alla mina VUL under utredningen och behandlingstiden. Men nu slapp jag gynstolen och fick lägga mig på britsen intill som jag sååå många gånger suktat efter. Bara känslan att slippa gynstolen för att få ligga på britsen och sedan få gele på min älskade bebismage var helt enorm och jag njöt av att äntligen få vara med om detta. I samma rum - alldeles intill stolen där vi fått så många dåliga nyheter. Magisk känsla!

Hon började med att känna hur han låg och visst är han fixerad :) Sedan började hon med sina mätningar och lilleman gjorde allt i sin makt för att inte samarbeta. Vägrade visa ansiktet, låg med ryggen mot och när hon skulle mäta flödet i navelsträngen började han sparka hejvilt på den, så till slut fick hon ge upp och lillen vann fighten ;) Rackarns buse!

Sedan räknade datorn ihop alla siffror och det visade sig att han ligger helt normalt. Pyttelite över mittenkurvan, men så länge han låg mellan övre o undre så var det ingen fara så vi slipper göra fler TUL nu, vilket känns jättebra. Mängden fostervatten var också normalt så glukosbelastningen kunde vi stryka också. Sköönt! Gårdagens vikt beräknade hon till 2982g och om han följer den kurvan så väger han runt 3500g vid bf   

Kändes som att vi slöt cirkeln igår; först att få gå in på kliniken med stora magen, sen sitta i "vår" soffa och träffa "vår" barnmorska. Och sen att slippa gynstolen och alla tråkiga minnen därifrån och i stället ligga på den brits jag sneglat på så många gånger. 

Tack älskade lille E för att vi får uppleva allt det här! Och tack för att du får oss att uppskatta den resa vi gjort för att nå målet. Nu är vi så nära vi bara kan