Vet inte om det är en vanlig känsla så här i slutet på graviditeten, men både jag och sambon vill mest bara isolera oss och få vara i vår egna lilla bubbla nu sista tiden. Pyssla, boa, drömma och förbereda för det nya livet som ska komma. Utan måsten och utan krav utifrån. Någon som känner igen sig, eller är det bara vi som blivit egoister och enstöringar?

Jag vill bara få fokusera på lillkillen och den familj vi skapat. Göra det jag kan - och det jag/vi orkar. 

Idag går vi in i vecka 37 och det är nu mindre än 4 veckor kvar till bf.

Mår skapligt.. Huvudvärk, svullna ben, "mensvärk" och ganska mycket tryck nedåt samt lite förvärkar/sammandragningar. Men så länge jag lyssnar på kroppen och vilar mycket så går det helt okej :)

Mina bröst har börjat läcka så in i bomben de senaste dagarna, kan det vara ett tecken på att det närmar sig? Har ju haft råmjölk till och från sen vecka 16, men nu rinner det och det är både råmjölk samt vanlig vit mjölk. Dessutom är det en tjockare konsistens och mer oljigt eller hur man nu ska säga. 

Vänstra bröstet (som läcker klart mest) blir helt knöligt ibland och gör skitont. Blir liksom stopp i hela bröstet för att sedan rinna massor några timmar senare... Well, well, bara till å bunkra upp med amningskuporna igen. 

För övrigt är jag riktigt kluven till att graviditeten snart är slut. Jag älskar att vara gravid och jag njuter verkligen till fullo. Detta kan ju mycket möjligt vara vår enda graviditet. Samtidigt vill jag ju inget hellre än att lillkillen ska komma nu. Uppleva förlossningen och börja livet som mamma och pappa till vårt lilla mirakel  

I morgon ska jag nog ringa bm och höra efter lite med svullnaden och huvudvärken. Skulle även vilja se om tappen påverkats något. Nu ska jag passa på att ta en järntablett medan jag tänker på det. Den där rackarns tabletten är fasligt lätt att glömma har jag märkt!

Ska försöka få in en magbild i morgon :)