Idag kom mensen efter att ha avslutat min Proverakur den 26e.

Drömde så underbart i natt. Drömde att vi hade fått en liten son och han var det vackraste jag någonsin skådat. Liten, nätt och alldeles, alldeles perfekt. Tänk om drömmarna kunde bli till verklighet snart, tänk om vi kunde få äran att bli föräldrar till en liten tjej eller kille. Tänk om...

Sedan vi insåg att vi tillhör de som inte får barn efter första, andra, tredje eller tjugofemte försöket så kommer känslan av missunnsamhet och smyger sig på mig med jämna mellanrum.

Det är inget jag är stolt över, snarare tvärtom, och jag försöker att svälja känslan vid varje tillfälle -men ofta utan att lyckas.

Sen finns det självklart hur många som helst som jag verkligen unnar ett barn, absolut. Men det som gnager i mig är de som får barn och inte tar tillvara på det eller bara gnäller på hur jobbigt det är, hur låst man blir och hur man tappar kontakt med vänner och andra som förr stod en nära. Dessa människor gör att jag vill krypa ur mitt eget skinn och bara skrika rakt ut hur jävla orättvist livet är.

Sen säger jag inte att allt alltid är guld och gröna skogar med barn, absolut inte. Och man har full rätt att tycka att det finns jobbiga dagar lika väl som det finns bra dagar. Det jag menar är de som bara gnäller konstant och de som väljer allt annat framför att spendera dyrbar tid med sina barn. Det gör mig tokig!

Helt otroligt hur mycke känslor som kommer upp iom barnlöshet, jag känner mig som en bomb färdig för explosion emellanåt...

Kliniken ringde upp igår och meddelade att de skulle höra efter lite med doktorn i nästa vecka för att se hur vi går vidare nu när plan A inte tycks klaffa.

Kändes tungt att inte få svar direkt samtidigt som jag vet att det rör sig om max en eller två veckor innan vi vet lite mer. Men just nu vill man gärna att allt ska hända på en gång, speciellt när det börjar bli sommar och semestertider också.

Jaja, nu är hjulet i snurrning i alla fall och det är ju det viktigaste 

Igår var en riktig berg-och-dalbana med känslor. Ena sekunden så var jag glad och precis som vanligt och i nästa sekund vällde känslorna över mig och tårarna brände i ögonlocken.

Vi bestämde oss för att åka ut och åka en sväng, det är ett beprövat knep här hemma som funkar varje gång. Då får man lite annat att tänka på och lite nya intryck som tar upp tankarna lite   Skönt!

Ångrar så att vi inte tog mod till oss tidigare och sökte hjälp. Vi pratade om det väldigt ofta, men hela tiden sköt vi upp det till ett senare tillfälle. När det tillfället kom så var det samma visa igen. Lätt att vara efterklok kanske, men nu är vi i alla fall igång och utredningen är så gott som klar.

Finns det någon annan där ute som nyss har gjort utredningen? 

Ja, då var det dags för första inlägget här  

Vi är ett par en bit under 30 som har försökt få barn i ett antal år och har nyligen genomgått en utredning.

Inga fel hittades vid VUL eller övriga prover, men min mens hoppar lite fram och tillbaka emellanåt, så just nu pratas det om hormonbehandling.

Jag startade denna blogg för att det är otroligt skönt att kunna skriva av sig samt ett bra sätt att kunna träffa andra i samma sits.

I vardagen tycker jag bara att man hör om de som lyckades på första försöket typ. Men jag har förstått att vi är många som kämpar där ute.