Har märkt nån vecka eller två nu att mina ben svullnar rejält och jag har ofta ont i dom nattetid och en bit in på eftermiddagen/kvällen. Men nu börjar det bli extremt. Svullnar massor och även händer och ansikte börjar svullna, så idag åkte förlovningsringen av för första gången :(

Dessutom går jag upp sjukt mycket i vikt just nu, ca 0,5 kilo per dag och hela jag känns som en Michelingubbe :/ Barnmorskan sa ju att det fanns bakterier och protein i urinen sist, men eftersom blodtrycket låg bra så var det ingen anledning till oro. Men nu börjar jag ju fundera på om det inte kan vara början till havandeskapsförgiftning!? 

Har haft en del huvudvärk det sista också, men å andra sidan har jag en förkylning liggandes i kroppen så huvudvärken kan ju ha sin förklaring.. Gaaah, va nojig man blir!

Hur mycket är det normalt att svullna? Känns som att jag får ringa mvc och rådfråga sen... 

Igår var det alltså dags för vårt TUL för att se om lilleman var stor eller om fostervattensmängden kanske var för stor iom mitt skenande sf-mått.

Mottagningen ligger i samma lokaler som infertilitetskliniken så det är alltid en väldigt speciell känsla att gå in och sätta sig i soffan där vi suttit så många gånger förut.

Igår när vi kom in pekade sambon mot barnmorskornas kontor och då sitter "vår" barnmorska A där inne. Hon är den som tog emot oss vid första utredningen och har följt vår resa ända fram till sista omgången med Pergotime. Både jag och sambon blev helt lyriska av att se henne och vi väntade tålmodigt på att hon skulle vända sig om och förhoppningsvis se och känna igen oss.

Efter kanske 10 min så kommer hon ut och ropar upp mitt namn och inser sedan att hon känner igen oss :) Hon grattade så mycket till magen och vi pratade lite snabbt om vilken behandling det tog sig på och hur underbart det är. Det kändes verkligen så kul att få se henne igen :)

Sedan hänvisas vi in till rummet där jag haft typ alla mina VUL under utredningen och behandlingstiden. Men nu slapp jag gynstolen och fick lägga mig på britsen intill som jag sååå många gånger suktat efter. Bara känslan att slippa gynstolen för att få ligga på britsen och sedan få gele på min älskade bebismage var helt enorm och jag njöt av att äntligen få vara med om detta. I samma rum - alldeles intill stolen där vi fått så många dåliga nyheter. Magisk känsla!

Hon började med att känna hur han låg och visst är han fixerad :) Sedan började hon med sina mätningar och lilleman gjorde allt i sin makt för att inte samarbeta. Vägrade visa ansiktet, låg med ryggen mot och när hon skulle mäta flödet i navelsträngen började han sparka hejvilt på den, så till slut fick hon ge upp och lillen vann fighten ;) Rackarns buse!

Sedan räknade datorn ihop alla siffror och det visade sig att han ligger helt normalt. Pyttelite över mittenkurvan, men så länge han låg mellan övre o undre så var det ingen fara så vi slipper göra fler TUL nu, vilket känns jättebra. Mängden fostervatten var också normalt så glukosbelastningen kunde vi stryka också. Sköönt! Gårdagens vikt beräknade hon till 2982g och om han följer den kurvan så väger han runt 3500g vid bf   

Kändes som att vi slöt cirkeln igår; först att få gå in på kliniken med stora magen, sen sitta i "vår" soffa och träffa "vår" barnmorska. Och sen att slippa gynstolen och alla tråkiga minnen därifrån och i stället ligga på den brits jag sneglat på så många gånger. 

Tack älskade lille E för att vi får uppleva allt det här! Och tack för att du får oss att uppskatta den resa vi gjort för att nå målet. Nu är vi så nära vi bara kan   

Går in i vecka 36 idag (35+0) och har ett rejält tryck neråt just nu. Det trycker och gör riktigt ont att gå samt ändra ställning. Dessutom molar det en hel del i ryggslutet och ner mot livmodern typ.

Har ju haft tryck till och från ett tag, men nu känns det verkligen hela tiden... 

En del av mig tänker att det kanske börjar hända något nu samtidigt som en annan del av mig tänker att han säkert inte vill komma förrän i mitten på mars och då genom igångsättning. Det är ju fortfarande en månad och 3 dagar kvar till bf liksom..

Om inte annat får jag höra efter när vi ska på TUL:et och se vad läkaren säger. Antagligen är det väl bara livmodern och ligamenten som tränar inför kommande maratonlopp.

Nu ska jag fortsätta med dagens "måsten".

Nu börjar naveln minsann hoppa ut, haha. Ser verkligen riktigt knäppt ut.. Bristningarna bjuder jag på ;)

Jag och bulan i vecka 34, bilden togs alltså för några dagar sedan och inte idag. Svårt att se hur stor jag är kanske men magen har verkligen växt sista veckorna och nu är den stooor :)

Halsbandet är det som följt med oss på alla möten och läkarbesök under utredningen och infertilitetsbehandlingen. Varenda läkarbesök, gynundersökning och blodprov under hela den här tiden. På halsbandet står det All for love och symboliserar att vi gör allt i vår makt för att bli en familj och få en son eller dotter. För oss är ett eget barn kärlek och jag blir lite extra rörd och tacksam varje gång jag ser texten. För så är det verkligen... All for love!

Nu är vi snart i mål och halsbandet har uppfyllt sitt syfte   Magiskt!

Haha, mina hormoner spelar mig spratt för jämnan nu! I morse började jag gråta för att grannen väckte oss för andra dagen i rad med sin bil. Det bara brast och tårarna strömmade ner för mina kinder. Sen blev det inte bättre av att någon började skotta snö utanför strax före 08.00 Ännu mer tårar! Bråka inte med en gravid kvinna!

Slängde av mig täcket och svor som en borstbindare på både sambon och hunden samtidigt som jag tog mig ut i köket för att bryta ihop totalt. Sömnbrist, hormoner och förkylning är visst ingen bra kombination, haha.

Samtidigt hade tassmonstret börjat röra på sig och då kunde jag lika gärna ta på mig och gå ut med henne efter att hon fått mat. Men att knyta skorna är ett helt företag så sambon kom uppfarandes för att underlätta för sin hysteriska sambo som nu grät om möjligt ÄNNU mer för att jackan knappt gick att stänga pga magen.

Det blev ytterligare svordomar och hot att binda fast hunden i ett träd/stolpe om hon inte skötte sig innan vi kom ut på morgonpromenixen.

Väl inne igen hade jag lugnat ner mig och vi somnade om ett tag både jag sambon och den fyrbente. Hon klarade sig ifrån att bli bunden och övergiven och sambon fick tillbaka en aningen mer harmonisk fästmö ;) 

Nu i efterhand kan jag skratta åt det, men där och då var det minsann blodigt allvar, haha.

Oj,idag är det visst bara 50 dagar kvar till bf. Men det kan ju bli mer - eller mindre, beroende på när lillkillen vill ut :) Sammandragningarna har varit lugnare i helgen och inte så värst smärtsamma. Skönt!

Är inne i en helt galen trött-period. Är vaken typ 2-3 timmar och sen måååste jag sova igen. Hela kroppen bara stänger av och jag hinner knappt lägga ner huvudet på kudden innan jag somnar. Har ingen ork för något och bara att ta ut hunden är ett helt projekt i sig. Galet!

Ska till barnmorskan senare idag för de vanliga kontrollerna. Efter den här kontrollen är det bara 3 tider kvar som vi bokat in, varav den ena är veckan efter bf. Snart är han här vår älskade lillkille   

Ska damma av vår systemkamera i dagarna också och försöka få till lite fina foton på magen. Hittills har jag ju bara kört med iPhonekameran och det känns inte så värst kul när man har en bra kamera liggandes. Skärpning på det ;)

Men tills dess får ni hålla tillgodo med en kass iPhonebild från den här graviditetsveckan. 

Helt otroligt att det är 2013 nu. 2013 är ju året då vi ska få träffa vår lille kille och starta våra liv som en riktig familj. Mamma, pappa och barn. Det kan knappast bli bättre än så!

Har mått skumt sen i typ förrgår, men igår och idag har jag haft en i.n.t.e.n.s.i.v mensvärk som inte riktigt vill försvinna och jag tycker att mina sd har blivit ännu mer annorlunda. Magen värker, spänner och nästan krampar och mensvärken känns både i fram och bak i ryggen. Trycket neråt under sammandragningarna har ökat också och vissa gånger känns det verkligen som att något är på väg ut, typ. Vissa sd gör ont så att jag nästan skriker rätt ut, och vissa behöver jag bara andas mig igenom. 

När det höll på som värst strax före tolvslaget igår så packade vi lillemans BB-väska, så nu står den redo i hallen. Passade även på att fylla på med saker som vi ska ha i min/vår väska. Just in case liksom. Den ska ju ändå packas...

Jag hoppas allt på att lilleman väljer att stanna i magen ett par veckor till. Än så länge är han portad ;)

Sambon jobbade på julafton så jag firade själv med min familj i några timmar innan han kom och hämtade mig för att åka vidare till hans familj. 

I sambons familj kör vi med lottning där man ska köpa till endast en vuxen för en viss summa. Mycket smidigare än att behöva köpa till 8-9 stycken som vi gjort tidigare. Detta är tredje året vi kör såhär och två av tre jular har svärmor haft mig att köpa till. Önskade mig bland annat ett presentkort på Babyproffsen, och det fick vi :) Dock hade hon (som vanligt) gått över den bestämda summan med råge så det blev ett rejält belopp till mig och lilleman.

Dessutom fick han kläder och annat av faster och farmor så han var tveklöst den som fick mest av oss tre. Bortskämda goding!

Handlade även upp presentkortet igår så lillbus julklappar blev följande:

*Stickad kofta, Lundmyr - från farmor

*Body, Lundmyr - från farmor

*3 nappflaskor, Lundmyr - från farmor

*Bäddset till vagnen - från farmor

*Filt - från farmor

*Body/Heldress - från faster och kusiner

*2 par sockar - från faster och kusiner

-Stickad kofta - från oss

*Badbalja - presentkort

*Täcke och kudde - presentkort

*Underlakan till vagn och säng x3 - presentkort

*2 dra-på-lakan till vagn och säng - presentkort

*Filt - presentkort

-Musikmobil till spjälsängen - presentkort

-Plastad frotté - presentkort

Nu har jag precis strykt en hel del av filtarna samt påslakansetet, så nu ligger det i vagnen och jag längtar desto mer efter vår buse nu.

Allt som allt hade vi en bra jul, men det tog verkligen på krafterna och jag känner mig fortfarande hängig. Dock har stressen minskat och det har varit mindre onda sammandragningar igår och idag, skönt :) Nu ser vi fram emot 2013!