Alltså, ibland märks det verkligen hur "skadad" man blivit av att vara ofrivilligt barnlös i så många år. Häromdagen träffade vi en bekant som brast ut i ett litet glädjetjut när hon såg min mage och grattade så mycket till underverket. Vi pratade bara lite snabbt och hon frågade när vi var beräknade och önskade oss lycka till med allt. 

Men sedan dess har det gnagt i mitt huvud; tänk om de (hon o hennes man) också är ofrivilligt barnlösa? Tänk om hon fick hålla emot tårarna lika mycket som jag alltid gjorde förr när man fick veta att någon bekant var gravid. Tänk om... Fan, jag känner mig så jävla dum! Tänk alla de som ser oss i affären och tänker "de där hade minsann inga problem att bli gravida" eller "när ska det få bli vår tur att gå med en gravidmage sådär?". 

Vi har också varit där och det känns så overkligt att det numer är vi som får andra att må dåligt. Det känns bra i den mån att vi äntligen är gravida - men samtidigt så vet jag så väl hur det känns att vara den som inte lyckas.

Nu har jag ju ingen aning om ifall tjejen jag skrev om ovan ens vill ha barn. Eller jo, det vet jag att hon vill, men jag vet inte om de vill ha barn nu eller om de väntar. Men samtidigt kan jag inte sluta tänka på att jag kanske rörde upp en massa känslor hos henne, OM de nu är ofrivilligt barnlösa. Om...