Idag för exakt ett år sedan hade vi ett läkarbesök på samma sjukhus som "vår" klinik ligger. Vi var spända, nervösa och samtidigt lite förväntansfulla eftersom vi eventuellt skulle prata lite om sprutor alternativt IVF.

Det var alltså idag för ett år sedan som vi fick bekräftat att jag har pcos. Minns så väl hur jag bröt ihop i bilen och bara grät på hemvägen medan sambon tyckte att det var jättebra att vi äntligen fick veta vart felet låg. Som han sa så visste vi ju vad motståndet var nu och då kunde vi lättare bekämpa det.  För mig var det en klen tröst i sammanhanget samtidigt som jag kunde förstå hans argument, men just där och då var det bara tårar och sorg över att ha fått det svart på vitt.

Minns att jag ringde mamma på hemvägen och då var svärmor där. Snyftade fram beskedet samtidigt som tårarna bara strömmade ner för mina kinder. Herregud, jag hade verkligen pcos! 

Idag 1 år senare är vi gravida i vecka 25+2 och lyckligare än någonsin. Tänk om någon hade berättat det för mig den här dagen för ett år sedan... Nu sitter jag här med en bebis i magen och bara njuter av varje sekund och känner mig inte det minsta skrämd av diagnosen längre. Visst, det kanske inte tar sig om vi skulle vilja ha syskon i framtiden, men det enda som spelar någon roll här och nu är att älskade lilla E i magen föds frisk och mår bra. Resten får man ta ställning till senare i så fall.

1 år senare så njuter jag av livet